Som barn drömde Maria Groop Russel om att bli djurskötare på Skansen. Efter en lång och lyckosam karriär på SVT och en avgörande insats på Dramaten är hon nu äntligen på plats – dock inte som djurskötare, utan som vd.
AV CLARA BLOCK HANE
FRÅN SAGALIDEN UPPE på Skansenberget ser man ut över halva stan – Nordiska museet, Strandvägen, Skeppsholmen och bort mot Söder. Den gamla sommarpaviljongen hörde till lantstället ”Burgmans fåfänga” och är byggd i slutet av 1800-talet. 1927 blev Sagaliden tjänstebostad för Nordiska museets och Skansens styresman och numera fungerar den som direktionsvilla för Skansens ledning.
Sedan nyår är Sagaliden Maria Groop Russels arbetsplats, så hon har bara varit vd i ett par månader när hon en klar vårdag tar emot Vännerna för att tala om vad hon vill med Skansen. Vi sätter oss i biblioteket, ett vackert och känsligt renoverat rum vars varma, roströda toner förstärks av den låga eftermiddagssol som gör utsikten extra förtrollande.
Redan i barndomen var Skansen Maria Groop Russels domäner. Hon är född 1965 och växte upp som ”villaunge på Ekerö” med Mälaren rakt nedanför och en ridskola en bit bort.
– Min barndom bestod av en massa cyklande, ridning och att gå ut med alla grannars hundar. Det bästa jag visste var djur, så jag ville bli djurskötare på Skansen och senare veterinär.
I stället har du ägnat en stor del av ditt liv åt kultur. Kom det intresset hemifrån?
– Ja, min mamma var lärare och intresserad av skönlitteratur, teater och opera. Pappa var civilingenjör och tyckte mycket om gamla hus, och jag har många minnen från när vi var på Skansen, hur han gick in i olika torp och gårdar. Själv tyckte jag mest om ponnyridningen, lukten av sadel och häst och hur det lät klippetti-klopp. När jag hade ridit åt vi sotare, det hörde till traditionen. Mina föräldrar var födda 1927, så Pappa hade upplevt det sjudande Skansen, med dans på Solliden. Han verkligen älskade Skansen!
Så han hade tyckt om att du blev Skansen-chef.
– Han hade svimmat av stolthet. Jag ska ta hit ett kort av honom så att han får vara med mig här på Skansen, säger Maria Groop Russel och dricker av det te som vi nu serverats.
GROOP ÄR EFTERNAMNET hon föddes med, från en släkt med rötter i Österbotten i Finland. Russel heter hon efter sin danske exman, fastän namnet från början är engelskt. Själv talar hon en chose-fri, självklar och uttrycksfull stockholmska, men föräldrarna kom från Ångermanland, där både farfar och morfar arbetade i skogsindustrin. I släkten fanns annars gott om lärare och även Maria Groop Russel gick på lärarhögskolan och undervisade sedan på Djurgårdsskolan intill Skansen.
– Men från att alla var lärare började en del av mina kusiner bli journalister. Min journalistdröm blev starkare, så jag sökte och kom in på Journalisthögskolan, som jag aldrig gick klart.
Eftersom hon fått sommarjobb på radion ville Maria Groop Russel göra sin journalisthögskolepraktik på Sveriges Television – och där blev hon kvar. Först jobbade hon med nyheter; ABC och Rapport, senare med barn- och ungdomsprogram både som producent och projektledare. Så småningom fick hon vikariera som beställare, blev kvar och fortsatte i ”beställarsvängen” med Barn & ungdom, Fakta, Dokumentär och Livsåskådning.
– Att vara beställare är en sorts konsulent-jobb – man säger nej till många idéer, ja till betydligt färre, och beställer nya men lägger även ner program. Idéer finns det alltid jättemånga av – det svåra är att genomföra dem, se till att de blir av och går i mål.
Som 45-åring blev Maria Groop Russel allmän-TV-chef med ansvar för programproduktion på SVT Stockholm: Drama, Barn- och ungdom, Kultur, Dokumentär och Nöje. Omtalad även utanför SVT-huset blev hon som chef för SVT:s interaktiva avdelning, den som gick från att vara en utvecklingshubb till en central punkt för hela SVT:s utveckling – det var nu man började förstå att SVT Play var tv-tittandets framtid.
– Jag är producent också till läggningen: min grundläggande vilja är att sammanföra människor och få idéerna att bli verklighet. Jag blir TOKIG när duktiga innehållsmänniskor inte får ihop det – då vill jag vara där och får det att hända.
Men när jag var i 50-årsåldern tänkte jag att det vore kul att göra det någon annanstans. Maria Groop Russels sista jobb på SVT blev att vara divisions-chef för alla program utom nyheter och sport, både i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå.
Jag blir TOKIG när duktiga innehållsmänniskor inte får ihop det – då vill jag vara där och får det att hända.
HÖSTEN 2017 EXPLODERADE #metoo över världen, inte minst i Sverige där kvinnliga skådespelare under #tystnadtagning vittnade om en tystnadskultur och hur missförhållanden i teater- och filmvärlden accepterats av chefer. I januari 2019 blev Maria Groop Russel vice vd på Dramaten.
– Det är en hyperkreativ värld, det finns nästan inga arbetsplatser som är mer kreativa än Dramaten. Min uppgift var att stötta vd:n, och under våren kom arbetsmiljöproblem som behövde hanteras. Man hade gjort ett jättebra jobb kring #metoo, men det blev uppenbart att det inte var klart.
Efter intern och extern turbulens blev Maria Groop Russel i april 2019 vd för Dramaten. Ledarskapet delades mellan henne och en konstnärlig chef, men någon vecka innan den nye teaterdirektören Mattias Andersson tillträdde stod det klart att världen drabbats av en pandemi.
– De där åren handlade allt om det. Först 2022 och 2023 blev normala år … och då hamnade jag på Skansen!
Om man klarar SVT och Dramaten klarar man väl allt?
– Det vet jag inte. Jag är jättehedrad och känner mig ödmjuk inför uppgiften, men hela mitt yrkesliv har jag jobbat med förutsättningar för innehåll, så på det sättet är det inte konstigt. Park, evenemang och besöksnäring är nytt för mig, men inte att arbeta med publik. När jag berättar att jag jobbar på Skansen säger folk: ”jag ÄLSKAR Skansen, jag har årskort och jag vill att ni ska göra det här …”. Det finns ingen tröskel för engagemanget och det är underbart!
Vad är viktigast för dig – husen eller djuren?
– Det är kombination som är grejen. Skansen består av tre delar; djur, natur och trädgård – kultur, hus och hantverk – och årshjulet av traditioner och programpunkter. Därför räcker det inte med att säga att Skansen är ett museum, eller ens ett friluftsmuseum – det är ett helt samhälle. ”En världsunik kombination med en oerhörd kvalitet i grunderbjudandet” är mitt vuxna svar på din fråga, men som barn hade jag sagt ”djuren”. Pappa älskade husen och jag älskade djuren, så Skansen var den perfekta kombon för oss. Så tror jag att det är för många.
Pappa älskade husen och jag älskade djuren, så Skansen var den perfekta kombon för oss.
Det fantastiska i att hus flyttats hit från hela Sverige förstår man kanske först som vuxen?
– Ja, men som barn kan man vilja bara vara någonstans, känna in och tycka om att miljön är så rik. Det kan gälla människor i alla åldrar – Skansen är som en adventskalender, man öppnar lucka efter lucka, och det spelar ingen roll varför man kommer hit. Man kan komma för det ena och hitta det andra.
Efter viss dramatik blev Groop Russel i april 2019 vd för Dramaten in och tycka om att miljön är så rik. Det kan gälla människor i alla åldrar – Skansen är som en adventskalender, man öppnar lucka efter lucka, och det spelar ingen roll varför man kommer hit. Man kan komma för det ena och hitta det andra.
Allt fler tycker att det känns oetiskt med icke-fria djur. Hur tänker du kring det?
– Det är en viktig utvecklingsfråga. Djurparker förändras över tid – det gäller även Skansen. Här har funnits elefanter och vargar, och det kan man fundera över, men nu får djurparkerna en ny roll. I samma takt som vi människor förstör jorden ökar behovet av djurparker som artbevarande funktion. Min bild är att djurvälfärden på Skansen är bra, att man tar hand om djuren väl, men frågan hur vi ska ha det med djur i fångenskap kvarstår. Vilka djur ska det vara, vilka kan vistas i stan och i det här klimatet – och vad krävs för det över tid?
En annan aspekt är att många barn och även vuxna inte har någon djurkontakt. Att se höns, får, getter och grisar som förr var en självklar del av vardagen blir kanske viktigare och viktigare?
– Ja, på det sättet rör det sig åt två håll. Jag tycker att man ska ha stor respekt för att folk tycker olika, men vad man än tycker så finns det en djurpark här på Skansen.
Hur ska ni klara av att ta hand om alla husen, denna otroliga skatt?
– Skansens inkomster består till 25 % av statliga medel och till 75 % av biljettintäkter, och de räcker inte till både utveckling och att ta hand om husen. Så mycket av mitt jobb kommer att handla om finansiering, från biljettförsäljning till partnerskap och sponsorer. Det har man varit framgångsrik med på Skansen, men vi har en stor underhållsskuld. Precis nu är det okej, men om man inte tar hand om husen förfaller de, och då minskar Skansens värde och attraktionskraft. Men tar man bara hand om husen, utan att utveckla museierbjudandet, så kommer attraktionskraften också att minska. Så där måste vi hitta balansen.
SOLEN HAR SÄNKT SIG över Nordiska museet mitt emot, teet är urdrucket och vi talar konserter och Allsång (som Maria sammanfattar med ordet ROLIGT), men också om framtiden.
– Vi arbetar efter en treårsplan, men behöver också ha ett längre perspektiv, ställa oss 20 år framåt och titta tillbaka. Hur kommer Skansen se ut då, hur kommer klimatet påverka oss, vad kommer att behövas och vad ska vi göra åt det nu? Jag är inspirerad av det som Nordiska museet gjort med ”Nordbor” och tycker det vore intressant att fråga sig vad Artur Hazelius hade velat. Han var entreprenör och visionär, en kraftkarl och full-i-sjutton person, men också lärare och rektor. Jag tror att han skulle vilja att vi fortsatte att utveckla lärande med lust, lite som hur Baltic Sea Science Center berättar om Östersjön. Det skulle vara spännande att göra något liknande om skogen.
När kommer du att prägla Skansen?
– Jag vet inte om man kan prägla Skansen, jag tror att man snarare präglas av Skansen. Det vore också förmätet att komma med en massa idéer utan att lyssna till vad som redan finns. Du vet att när du och jag ses så har du tio idéer på vad vi skulle kunna göra, alla har det, varenda besökare och medarbetare, men låt oss samla lite kring det. För det viktiga är ju inte idéerna, utan att få dem att hända.
Vad vill du säga till Vännerna?
– Att det är så fint att Vännerna finns! Jag ser mycket fram emot att samarbeta med Sanne Houby-Nielsen, och det är Vännerna en del av. Och så uppmuntrar jag er alla att komma hit under de risigare årstiderna.
– En grå dag på Skansen är en alldeles underbar dag!
