På Skansen kan man under en och samma promenad röra sig genom fyra århundraden av svensk trädgårdskultur och under vägens gång ta del av ren skönhet, betagande doft, människans nära relation till jorden och behovet av arternas bevarande för framtiden.
NÄR SKANSEN GRUNDADES 1891 bestod området till stora delar av kala klippor. Tusentals träd, buskar och örter har genom åren planterats för att skapa den grönskande park vi tar för given och som nu är en av Stockholms största trädgårdar – en levande park av gröna rum, odlingar, vild vegetation och kulturväxter från hela landet.
Sedan 1930-talet har Skansens trädgårdsmästare dessutom arbetat med att återskapa tidsenlig natur och flora kring museets hus och gårdar i syfte för att levandegöra historien.
– Jag brukar tänka att vi odlar historia, säger Mia Norbäck, chef för trädgårdsmästarna på Skansen. Varje trädgård och täppa är ett sätt att förstå hur människor levde förr och hur man i olika delar av landet har brukat jorden – för sin överlevnad, för status och för glädje.
Under våren spirar örtagården och äppelblom slår ut, sommaren doftar rosor och nyklippt gräs, medan sen sommaren dignar av frukt och grönsaker. Att promenera genom Skansens gröna rum är att följa människans relation till jorden – genom arbete, kris, skönhet och envis framtidstro.
Jag brukar tänka att vi odlar historia. Varje trädgård och täppa är ett sätt att förstå hur människor levde förr.
VID SKOGAHOLMS HERRGÅRD möts vi av 1700-talets trädgårdsideal. Härsamsas lustgårdens symmetriska parterrer och stenterasser med den prunkande köksträdgården där kålväxter, rotsaker och örter odlas i växtföljd.
Lindalléer leder fram till huvudbyggnaden, lövgångens gröna valv silar sol ljuset och i fonden står ett lusthus från 1700-talets början, då trädgården både var en statussymbol och en förutsätt ning för livsuppehället.
– Det är lätt att förälska sig i lustgårdens symmetri, men det är i köksträdgården man verkligen känner livet – där finns arbetet, dofterna, jorden under naglarna. När vi sår mejram eller purjolök vet vi att det är samma växter som nämndes i ett brev härifrån 1814. Det ger extra mening, säger trädgårdsmästaren Elin Leeb.
I BOKTRYCKARGÅRDENS TRÄDGÅRD från 1840-talet är ytan mindre, men berättelsen lika rik. Här ryms rabarber, mangold, jordärtskockor och bondbönor. Trots att det i allmänhet fanns flera bostäder vid gården tillhörde den ofta bara en familj. Grindenhölls låst och staketet markerade både funktionella och sociala gränser.
– Jag tycker mycket om den här trädgården för att den visar något mer än idyll. Den berättar om klass och tillhörighet. Om vem som fick ta del av odlingarna – och vem som inte fick det, säger Sara Wiklander, trädgårdsmästare med intresse för stadens odlingshistoria, och visar ett spaljerat päronträd i trädgården.
– Att spaljera var både praktiskt och snyggt. Träden blev inte för stora och skuggade därför heller inte odlingarna, och genom hård beskärning fick man mycket frukt på en liten yta. Det är smart stadsodling enligt de förutsättningar som rådde på 1800-talet.
Det är lätt att förälska sig i lustgårdens symmetri, men det är i köksträdgården man verkligen känner livet – där finns arbetet, dofterna, jorden under naglarna.
Vid sekelskiftet 1900 växte kolonirörelsen fram som en livlina för stadsbor med knappa resurser. På Skansen finns två kolonilotter från 1920- respektive 1940-tal som visar hur odlingkunde spegla världsläget. På 1920-talslotten tas nästan varje centimeter i anspråk. Potatisland, gurklist, bärbuskar och rotsaker samsas i genomtänkt växtföljd. Jorden lämnas aldrig bar.
– Här känner man verkligen allvaret. Bara några år tidigare var det svält. och potatiskravaller. Att ha en odlings lott kunde vara skillnaden mellan att ha mat på bordet eller inte, förklarar Mia Norbäck och pekar ut gurklisten som ligger i nord-sydlig riktning. De tänkte på allt. Hur solen rörde sig, samplantering, cirkulering av grödor. Det vi nu kallar hållbar odling var helt enkelt sunt förnuft då.
/
PÅ 1940-TALSLOTTEN märks en förändring. Plötsligt fanns utrymme för en liten gräsmatta, en plats för kaffe i solen och perenner i mjuka färger. Odlingen av ätbart var fortfarande viktig, men behovet av skönhet och vila fick nu också plats.en av skansens mest älskade platser är Rosengården mellan Konsumbutik en och Sagaliden. Här blommar omkring 100 rosensorter, äldre och nyare sida vid sida, ordnade i raka kvarter med låga buxbomshäckar. Trädgården form gavs 1964, men platsen har anor från tidigt 1800-tal.
– När man står här i juni och det surrar av bin förstår man varför människor i alla tider har velat omge sig med rosor. Min per sonliga favorit är nog honungsrosen, säger Mia Norbäck.
Runt om i parken odlas också svenska kulturarvsväxter; som hallonet ’Hornet’, päronet ’Esperens Herre’, grå ärtor som ’Rättviksärt’ och kulturklassade äpplen som ’Borgherre’. För hundra år sedan var mångfalden av växtsorter inom svenskt jord- och trädgårdsbruk betydligt större än den är nu. Många äldre sorter har genom decennierna trängts undan av mer enhetliga och snabbväxande alternativ.
– Att bevara gamla sorter handlar inte om nostalgi – det handlar om framtid, förklarar Mia Norbäck. De kan bära på egenskaper vi behöver när klimatet förändras. När vi odlar dem håller vi både historien och den biologiska mångfalden levande.
