En enastående utsikt över halva stan, möbler från NK och Svenskt Tenn, inte en ansträngning besparad när det gäller konst och andra utsmyckningar. Just nu genomför Skansen en omfattande renovering av Solliden och under tiden berättar vi den ganska otroliga historien bakom det soliga restaurangpalatset.
AV CLARA BLOCK HANE
KANSKE KAN MAN säga att sagan om Solliden steget är att krögaren och konditorn Wilhelm Davidson 1853 öppnar värdshuset Hasselbacken och ger stockholmarna vanan att avnjuta bättre luncher och middagar på Södra Djurgården. Nästa är att Artur Hazelius utökar Nordiska museet med Skansen 1891. Det blir en omedelbar succé som utökas i flera omgångar; 1901 förvärvar Artur Hazelius Tıvoliområdet där det finns en sommarrestaurang som heter Idunhallen, och senare döps om till Solliden. Skansen har flera andra restauranger, inte minst villaliknande Fröstorp med verandor och ett tornrumsgalleri samt ölserveringen Bragehallen – båda ritade för Stockholmsutställningen 1897 av Bror Almquist respektive Carl Westman.
Med sin härliga terrass och extraordinära utsikt över Stockholms inlopp och halva stan är det dock Solliden som lockar den avgjort största publiken. Restaurangen är så populär att den behöver byggas om 1914–1915 och efter första världskriget fortsätter tillströmningen. 1929 får Nordiska museet och Skansen en ny styresman, Andreas Lindblom, och det året görs 824 249 Skansen-besök. 1938 passerar man det ofattbara två miljonersstrecket. Medelbesökssiffran en vanlig sommarsöndag är 20 000, så frågan är: var ska alla dessa människor äta?
Det undrar också Hälsovårdsnämnden, som konstaterat att Sollidens kök och hygieniska anordningar är otidsenliga. Nordiska museets nämnd (som basar över båda museerna fram till 1963) fattar därför det radikala beslutet att Restaurang Solliden ska rivas. På samma plats ska man låta bygga ett modernt restaurangpalats med en stor självservering, flera festvåningar och stiliga matsalar som lever upp till den makalösa utsikten. Byggytan blir inte större än för det befintliga huset, ändå ska man skapa dubbelt så många sittplatser, och med en självservering i entréplanet räknar man med att kunna servera tre till fyra gånger så många gäster om dagen – och dessutom hålla öppet året om.
Arkitektuppdraget går till Artur von Schmalensee och 1939 godkänner Stadsbyggnadskontoret hans ritningar för Nya Solliden. En entreprenör är utsedd, en hel del byggnadsmaterial har forslats till Sollidenplatån och efter sommar en är det tänkt att spaden ska sättas i marken. Men i september 1939 anfaller Adolf Hitler Polen, bygget måste avbrytas och hälsovårdsnämnden övertygas att godkänna en förlängd drift av gamla Solliden. Europa lider och Sverige står på vänt – under kriget införs stränga krav på byggtillstånd för att spara på material och arbetskraft.
I maj 1945 är andra världskriget äntligen slut och året därpå skickas en begäran till Kungliga majestätet om att få bygga Nya Solliden. Den avslås fram till 1949 och under tiden arbetar Artur von Schmalensee och hans arkitektkollega Adrian Langendal om ritningarna; det tänkta 1930-talspalatset anpassas efter det tidiga 1950-talets estetik, funktionskrav och byggtekniska regler. Den 29 september 1950 får man äntligen positivt besked från det kungliga majestätet. Den för tiden så inflytelserika Olle Engkvist får bygguppdraget på öppen räkning och den 10 oktober sätts rivnings- och schaktningsarbetet i gång. Det blir en ovanligt hård vinter och bygget stöter på många problem. Sprängningsarbeten misslyckas, betongen fryser fast i formarna och gång på gång måste bygget avbrytas för att det saknas detaljritningar.
Men sedan går det bättre: i strålande vårväder invigs Nya Solliden av kung Gustaf VI Adolf tisdagen den 29 april 1952 för att till valborgsmässoaftonen dagen därpå öppna för allmänheten. ”Sedan konungen hälsats på av Nordiska museets styresman beses restaurangens olika avdelningar, varefter följer lunch med omkring 300 gäster, däribland riksmarskalken, ecklesiastik- och justitieministrarna, överståthållarens och stadsfullmäktiges ordförande” skriver Svenska Dagbladet några dagar i förväg.
”Ett magnifikt trapphus med tre stora väggytor och en fjärde sida av glas – genomlyst från söder, med Djurgårdens parkgrönska, glittret från Strömmen och Södra bergens grå massiv som utsiktsfond”
”ETT MAGNIFIKT TRAPPHUS med tre stora väggytor och en fjärde sida av glas – genomlyst från söder, med Djurgårdens parkgrönska, glittret från Strömmen och Södra bergens grå massiv som utsiktsfond.” Så beskriver styresman Andreas Lindblom Nya Solliden i Nordiska museetsoch Skansens årsbok Fataburen. För att inte ge ett för kompakt intryck har von Schmalensee och Langendal delat upp byggnadskroppen genom växlingar i form och färg – man bygger inte ett hus utan snarare ett kvarter. Den västra längan med kvällssol och utsikt mot Solliden-scenen domineras av Stora verandan i vitt och i grönt, flankerad av Bergslagsrummet i norr och Gula paviljongen i söder.
Till den södra fasaden hör glasentrén med ljusskylten SOLLIDEN. Till höger om den ryms festvåningarna i form av ett gammeldags värdshus i varmt djurgårdsgult. Mot öst och norr vetter de stora restaurang köken på båda våningarna, kallskänk och särskilda rum för fisk- och skaldjursrensning, styckning och hovmästeri. Nya Solliden har därtill en full källarvåning med förråd, personalutrymmen, koks- och oljeförråd samt skyddsrum – kriget är ännu färskt i minne.
Även interiört ska det kännas att Solliden inte är en restaurang, utan flera. För invändig variationen ger man olika arkitekter i uppgift att rita och inreda restauranger och matsalar, möjligen är det också ett sätt att lösa den tids brist som uppstått när bygget väl är i gång. Den moderna själv serveringen på entréplanet ritas av arkitekt Gunnar Aspe.
För Stora verandans inredning med bekväma länsstolar ansvarar arkitekt Rolf Engströmer. Josef Frank och Estrid Ericson från Firma Svenskt Tenn får i uppgift att inreda det vackra hörnrummets dans- och matsalsrotunda Gula paviljongen med strålande utsikt över Strömmen från Söders höjder till Stadshuset. Ovanför borden hänger taklampor vars vita tyg ger ett mjukt sken och sittmöblerna är klädda i ett tyg som enligt Svenska Dagbladet är ”klingande gult”. Som skydd för den starka solen låter man sy upp gardiner av det tropiskt blommande tyget ”Hawaii” som Josef Frank ritade under sin exil i New York 1943–1945 – med växter, blommor, frukter och fjärilar i gult, rosa, lila och grönt (tyget finns fortfarande i produktion).
Att Svenskt Tenn får en egen matsal på Solliden är inte en slump. Förutom att firman ligger rätt i tiden är grundaren Estrid Ericson nära vän med Andreas Lindblom och hans maka Greta, och hon har en stark kärlek till Skansen. Under studietiden på Tekniska skolan (nu Konstfack) hade hon årskort på Nordiska museet och Skansen, hon är starkt inspirerad av konsthantverket på Skansen, Lindblom har sett till att hon kunnat sitta där och teckna av djur och det är också genom honom hon kan etablera sitt sommarställe Tolvekarna på Tyresö.
Det mest spektakulära är ändå det som ryms i det djurgårdsgula värdshuset; festvåningarna som inreds med speglar, ljuskronor, porträtt och möbler ur Nordiska museets rika samlingar. På entréplanet finns Kalmarrummet, Värdshuset och Tre världsdelar, och en trappa upp fortsätter festvåningen med Bråvallasalen och Gustavianska Rummen, som har målade väggfält som på 1700-talet. I Bråvallasalen går inredningen från 1870- och 1880-talen i rött, svart och guld, och salen pryds av August Malmströms kolossalmålning ”Bråvalla slag” påbörjad 1867.
Till festvåningarna har Nordiska Kompaniet levererat möbler och matsilver, till Gula paviljongen Svenskt Tenn och till övriga matsalar Westbergs möbler och Klaessons möbelfabriker. För textilier svarar förutom Estrid Ericson också Astrid Sampe och Sonna Rosén. Den berömda trädgårdsarkitekten Walter Bauer gör en plan för friluftsserveringen framför restaurangen som hinner bli färdig till invigningen.
EN VACKER OCH PÅKOSTAD INREDNING räcker dock inte menar Andreas Lindblom och Nordiska museets nämnd – Skansen-besökarna behöver också konstupplevelser. Till Sollidens tak beställs en fantasifull klocka i form av en brinnande sol av den folkkära formgivaren och illustratören Stig Lindberg. Bergslagsrummet får konstsmide utformat av Eric Grate och till självserveringen beställs stenreliefen ”Midsommardans” av Stig Blomberg medan personalen får sina vardagar förgyllda av ett verk i kakelmosaik utfört av konkretisten Olle Bonniér. Naturligtvis behövs också en monumentalmålning till trapphuset, men för att den inte ska belasta byggnadsanslaget ”återstod bara att tigga oss fram” skriver Andreas Lindblom och konstaterar att nu i det tidiga 1950-talet är svårare att hitta donatorer än det var under 1930-talet.”Vi igångsatte emellertid en kraftfull propaganda” som resulterade i att både storföretag och en lång rad fackföreningar lämnade bidrag som tillsammans finansierade hela konstprojektet.
”Sagan om Sverige” på 143 kvm beställs av konstnären Hilding Linnqvist och utförs 1951–1952 i stucco lustro – en fresk målas på våt yta vars yttersta skikt är ett putsbruk av kalk och marmormjöl där man tillsatt venetiansk tvål. Tanken är att visa arbetet med att bygga landet, som timmerhuggning, kolning, flottning och träförädling, bergets malmbrytning, anrikning, smältning och förädling samt vattnets kraftverk och elektricitetens användning. ”Sagan om Sverige” visar även metallurgisk industri och kommunikationsmedel. Inte heller människan i industrins tjänst är bortglömd och även nobelpristagare, författare och konstnärer hedrades.
Under åren som gått sedan invigningen 1952 har Nya Solliden fått flera till- och ombyggnader, men ingen har varit lika omfattande som den som görs nu inför 75-årsjubileet om ett år. Vissa delar smygöppnar under hösten 2026, men redan den 21 april håller vi Vänner en specialafton då planerna för det Splitternya Solliden ska presenteras.
