AV CLARA BLOCK HANE
BAKOM MIG I BUSSEN sitter en hel förskolegrupp, så ivrigt glada som bara fyra- och femåringar kan vara så här tidigt på dagen, innan hungern och tröttheten slagit till. De låter som fågelsång en försommarmorgon, och nu far bussen ner för Narvavägen mot det som ska bli ett stort äventyr för dem, och en ganska vanlig dag på jobbet för mig.
Vid Historiska museet hör jag ett barn säga något om 1600-talet. Jag vänder mig om och ser en pojke som står upp vid sitt säte, som om han är för pigg för att sitta eller vill vara redo att när som helst kasta sig av bussen.
Och det är väl just vad hans 60+ förskolepedagog inte vill, för hon säger att han måste sitta ner när bussen åker.
”Men kan vi prata om 1600-talet då?” frågar han. Hon svarar tålmodigt: ”Om du sitter ner kan vi prata om 1600-talet.”
”Jaaaa, VI SKA PRATA OM 1600-TALET!” ropar alla barnen i kör.
Jag spetsar öronen allt jag kan, för jag undrar vad de har att säga om 1600-talet, och än mer hur intresset började. Antagligen med pojken, tänker jag. Somliga föds som farbröder och blir yngre ju äldre de blir. Han verkar vara av den sorten, men nu ropar ett av barnen högt över hela bussen: ”Titta, hästar där! RIKTIGA hästar som rör sig!”
Och visst har hon rätt – på väg uppför Narvavägen klapprar det fram ett ekipage med alldeles riktiga, levande, rörliga hästar. Så om det ofta gör i den här delen av stan.
Där bak i bussen är stämningen så exalterad att jag inte kan urskilja mer än enstaka ord, och utanför Nordiska museet kliver jag av. Jag får aldrig veta hur det kom sig att ett förskolebarn förälskat sig i 1600-talet. Heller inte hur pedagogerna tagit hand om fascinationen så väl att den smittat av sig på resten av förskolegruppen. Men det som de gjort är stort, och jag tänker på dem och barnen hela dagen.
”Somliga föds som farbröder och blir yngre ju äldre de blir.”
SAMMA KVÄLL har Vännerna kulturafton, och då kommer det fram en man som med påtaglig entusiasm säger: ”Jag kände Sune Zachrisson!”
I stunden minns jag inte om jag hört namnet förut. Ändå hör jag mig själv säga: ”Vad kul!” – så mannen pratar vidare.
Vem Sune Zachrisson var lyckas jag inte lista ut, men jag börjar förstå att det hela har med en genbank att göra. Det får mig att tänka på den norska författaren Maja Lundes klimatkvartett. Genbanken på Svalbard är en stor del av handlingen i den sista delen ”Drömmen om ett träd”, som jag för något år sedan recenserat för Svenska Dagbladet. Så den nämner jag, men mest av allt tänker jag på barnen i bussen.
Det finns en särskild kraft i det starka intresset för något specifikt, väl avgränsat och detaljerat. När jag ser den mannens begeistring tänker jag att genbanken är hans 1600-tal. Så jag frågar honom om vi inte borde ha en specialkväll om genbanken?
”Precis vad jag tänkte!” svarar han med glittrande ögon.
Sune Zachrisson var styresman på Nordiska museet i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Mannen som pratade om honom heter Carl Junback och har nu, ett drygt halvår senare, gjort mig så intresserad av ämnet att jag tror att även mina ögon glittrar.
På sidan 5 kan du läsa om den specialkväll om ”Den geniala genbanken” som vi planerat tillsammans. Vad barnen eller deras förskola heter har jag ingen aning om, men såklart blir det en kulturafton även om 1600-talet. Välkommen till en ny säsong med Vännerna!
