Hon har en klassisk konservatorutbildning från universitetet i Palermo – och en modern från sitt fellowship på The Metropolitan i New York. Chiara Romano är chef för Nordiska museets samlingar – och hon hatar insekter lika mycket som hon älskar hur Lucia firas i Sverige.
AV CLARA BLOCK HANE
VARFÖR ÄR VISSA RUM så mörka? Medan andra är ljusa? Hur har ni valt ut föremålen och varifrån kommer de?
Det finns några frågor som nästan alla besökare som sett ”Nordbor” ställer, och som bäst besvaras av Chiara Romano, enhetschef för samlingarna på Nordiska museet. Hennes grupps expertutlåtanden var avgörande när det slutgiltiga beslutet togs om vilka 4 000 föremål som fick ställas ut i ”Nordbor” – ett ja med förbehåll för klimatomständigheter och ljusförhållanden kunde lika gärna bli ett skarpt NEJ. Och bakom varje ja finns en lång tid av förberedelse, från nedfrysning för att eliminera ohyra till varsam behandling för att förlänga föremålets livstid.
Därför har hon denna förmiddag kommit på besök till Vännernas kansli, Nordiska museets sydöstra tornrum. Där ute har höstlöven vid Djurgårdsbrunnsviken börjat gulna, och Chiara Romano som snart ska på höstlov tänker redan på Lucia och jul. Vi ska tala om hur känsliga föremål tas om hand och hur en konservator tänker, men börjar i Sicilien där konservatorchefen är född.
Chiara Romano växte upp i Alcamo, en mindre stad på Siciliens nordvästra kust, ungefär en timmes bilresa från Palermo. Hon kommer från en stor italiensk familj som hon kallar blandad eftersom mammans sida är ”fullständigt siciliansk”, medan pappans släkt är norrifrån. Alltså från Milano, som Chiara Romanos pappa lämnade för Sicilien, där han träffade hennes mamma.
– Redan som barn fick jag tillgång till två kulturer – mina systrar och jag åt både min farmors mat från norra Italien och min mormors sicilianska rätter. De tre systrarna Chiara, Valentina och Simona är födda med ett års mellanrum samma vecka i juni. Valentina blev fotograf, Simona har främst arbetat med mat liksom systrarnas pappa, och hela familjen har trots geografiska avstånd en mycket nära relation till varandra.
– Vi växte upp med min mormor och hennes systrar, och var mycket med dem under vår uppväxt. Det är lite som en kliché, men det var så det var.
Var du intresserad av gamla saker redan som barn?
– Ja, jag tänkte inte på det då, men jag har alltid varit omgiven av textiler. På pappas sida fanns flera professionella skräddare i ateljéer för måttbeställda top noch-kostymer. Min mormor arbetade med spetsar, hon knypplade med så snabba händer att det var som att hon spelare ett instrument. Vi barn fick inte försöka, tråden skulle inte slösas på barnen. Mormor sa att vi måste titta, och om vi verkligen var intresserade skulle vi lära oss senare i livet. Det var likadant med mat – vi var ingen rik familj, så man var rädd om allt man hade och fick absolut inte kasta mat.
Varje söndag lagade systrarna Romanos mormor en söndagslunch för 40 personer. Stående på menyn var två sorters färsk pasta som hon gjorde själv för hand. Inte heller den fick barnen röra.
– Det var samma ritual varje söndag. Vi stod och tittade på, och det enda vi fick hjälpa till med var att flytta den färdiggjorda pastan till det bord där den skulle torka. Därför lärde jag mig allt med ögonen, säger Chiara Romano och berättar om sin sicilianska middagsklubb som hon bildade när hon flyttade till Stockholm.
Utan att någonsin ha försökt upptäckte hon att hon kunde göra pasta bara genom att blunda och för sitt inre se hur hennes mormor brukade göra.
YRKESVALET KOM FRÅN en skolutflykt – när Chiara var i 10-års åldern besökte klassen en kyrka där en konservator höll på att renovera kyrkomålningar i al fresco-teknik – muralmålningar utförda på ännu fuktigt kalkputs.
– När jag var barn var allt som var vackert förbjudet att ta på, men där var en människa som arbetade högt uppe i luften och fick röra målningarna. Jag tyckte att det var så coolt att en hon fick vara så nära konsten, så jag frågade min lärare vad det var för en person, och fick veta att det var enkonservator. Då bestämde jag mig för att det var det jag skulle bli.
I Italien väljer man mellan ett vetenskapligt och ett klassiskt program för det som motsvarar högstadiet och gymnasiet, ungefär som real- och latinlinjerna vi förr hade i Sverige. Chiara Romano valde det klassiska programmet med konsthistoria, latin och antik grekiska.
– Jag älskade det, bara att kunna läsa grekisk litteratur på originalspråket – det är som musik för mig! Efter studenten kom hon in på den åtråvärda utbildningen till konservator på universitetet i Palermo. I veckorna bodde hon i ett stort och vackert men omodernt rum i Palermo, och varje helg körde hon sin lilla Fiat tillbaka till hemstaden – att missa sin mormors söndagslunch var otänkbart.
Varje helg körde Chiara sin lilla Fiat tillbaka till hemstaden – att missa sin mormors söndagslunch var otänkbart.
I den utbildningen ingick praktik och resor över hela Italien, bland annat Turin och Florens. Världen öppnade sig, och nästa steg bort från Sicilien blev en praktikplats i Spanien.
– Under studierna sökte jag praktik i flera länder. Min dröm var att komma till Victoria & Albert museum i London eller The Metropolitan i New York. Jag sökte båda, och kom inte in, men bestämde mig för att försöka varje år i resten av mitt liv. Den andra gången fick jag en plats på The Met!
Hon hade fått ett Andrew W. Mellon-fellowship, ett världsberömt och mycket ansett research-program för konservatorer i början av deras karriär. 26 år gammal flyttade Chiara Romano till New York.
– Min utbildning från Italien var ett körkort i den här världen, och att komma till The Met var som att få en Ferrari. Alla var generösa med sin kunskap, och jag var som en svamp. I Italien hade jag fått disciplinen och den klassiska kunskapen, kanske lite gammaldags men bästa tänkbara grund, och på The Met fick jag ett modernt och framåtblickande tankesätt.
DET KOM ATT BLI drygt två år på The Metropolitan. Men till historien hör att bara en vecka innan Chiara Romano flyttade till New York gjorde hon en resa till Filicudi, liksom Stromboli en av de sju Eoliska öarna norr om Sicilien. Tanken var att vara för sig själv och förbereda sig mentalt för det stora äventyret.
– Men när jag gick av båten såg jag en turist som sprang omkring och sjöng. Jag tyckte att det var så irriterande och störande, men den personen är nu min make.
Filicudi är en så liten ö att den enda plats där man kan ta sig en aperitivo är ett kylskåp vid hamnen med plaststolar. Där sågs de igen, hon och sällskapet med tre svenska musiker.
– Resten är historia, och det är galet, men sant, förstås privat men också orsaken till att jag arbetar i Sverige.
Den sjungande turisten var musikern Jonathan Johansson, och i ”Så mycket bättre” 2023 berättade han den romantiska historien om mötet på ön, hur de saknade ett gemensamt språk och hur han under två år åkte fram och tillbaka till New York. Numera heter båda Romano Johansson och bor i Stockholm tillsammans sina barn Cosmo och Rhea.
– Min favoritdag på året i Sverige är Lucia. Vi firar Lucia på Sicilien också, men det är bättre här. Jag älskar körerna och musiken på tv – direkt när jag vaknar sätter jag på SVT:s Luciamorgon. Då har vi redan julgranen uppe, för jag är en av dem som tar fram så mycket som möjligt så tidigt som möjligt, säger Chiara och skrattar.
De första åren i Sverige frilansade hon som konservator för privatpersoner och museer, men i slutet av 2016 blev ett jobb som textilkonservator ledigt på Nordiska museet. Ett vikariat blev snart en anställning, och 2022 blev Chiara Romano koordinator för installationen av de 4 000 föremål som utgör ”Nordbor”.
– Logistik, teknik, produktion och samarbete mellan verkstaden, föremålslogistiker, producenterna, intendenterna och konservatorer – jag älskar det! För jag vill inte bara arbeta med saker, utan också med människor, se dem lyckliga i sitt arbete, förklarar hon.
IDÉN TILL NORDBOR hade kommit från Nordiska museets styresman Sanne Houby-Nielsen. Den blev till en beställning, och en av de första uppgifterna för gruppen som arbetade med utställningen var att gå igenom Nordiska museets samlingar för att bestämma vilka föremål som skulle visas. Museets intendenter gjorde listor på alla objekt, och därefter gick man in i magasinen och gjorde en bedömning av varje föremåls skick.
– En del objekt behövde vi säga nej till för att de var för ömtåliga. Det handlar om balans när man ska ställa ut 4 000 föremål – man behöver räkna ut hur lång tid det tar att förbereda varje föremål och hur logistiken ska se ut, och väga sakerna mot varandra.
Majoriteten av föremålen frystes i en vecka i minus 30 grader för att eliminera potentiella insektsangrepp. Föremål som inte tål nedfrysning, som vaxdockor och oljemålningar, lades i en längre karantän, och proceduren görs om när föremålen ska tillbaka till magasinen för att inte riskera kontaminering där.
– Jag tänker på det här med insektsangrepp oavbrutet. Min man tycker att jag är galen, men han kommenterar det inte längre. Nu håller vi på att flytta, och jag litar inte på flyttkartonger utan packar allt i plastlådor. Jag vet ju hur mycket arbete det blir om man får in mal, så jag tar inga chanser.
När föremålen lämnar frysen eller karantänen flyttas de i omgångar – att ta emot 4 000 objekt samtidigt hade varit omöjligt. I museet placeras de i övergångsrum, och därifrån till en konserveringsateljé där de blir fotograferade i sitt befintliga skick. Därefter skriver konservatorn en detaljerad tillståndsrapport med noteringar om skador och rekommendation om hur objektet bör förberedas för utställningen, t ex rengöring eller behandlingar för att förlänga deras livstid.
Nu håller vi på att flytta, och jag litar inte på flyttkartonger utan packar allt i plastlådor. Jag vet ju hur mycket arbete det blir om man får in mal, så jag tar inga chanser.
Vad gör man? Handlar det om att laga sakerna?
– Nej, vi lagar inte, vi ”konserverar”. Vi har många etiska frågor att ta ställning till, och bland det viktigaste är att tänka efter. På ett konstmuseum skulle man laga skrapmärken, men vi är ett kulturhistoriskt museum, och vi ser det som ett föremål har att berätta som mycket värdefullt. Ett skrapmärke på en möbel eller vinfläckar på en dräkt visar hur föremålet har använts. Att vi tänker och hur vi tänker är väldigt viktigt för oss konservatorer – om jag lagar ett hål i en klänning så tar jag bort något som kan vara betydelsefullt för framtiden.
Att vi tänker och hur vi tänker är väldigt viktigt för oss konservatorer – om jag lagar ett hål i en klänning så tar jag bort något som kan vara betydelsefullt för framtiden.
Hur konservatorer arbetar har också förändrats över tid. Tidigare arbetade man ”hands on”, men nu talar man mer om vad man kan göra för att ge ett föremål längre livstid. En viktig sak är ljuset, som aldrig är en god vän för gamla saker.
– Den stora utmaningen i Nordbor är att varje rum har objekt i olika material med skiftande ljuskänslighet. Därför gjorde vi också en noggrann kontroll av varje föremåls ljusförhållanden precis innan utställningen öppnades.
Kändes det tomt efter vernissagen, när ”Nordbor” var färdig?
– Nej, för den är inte färdig! Vi arbetar hela tiden med att säkerställa att varken temperatur eller fuktighet påverkar föremålen, och vi har ett schema för när vi går in och rengör montrarna och objekten från det damm som de ger ifrån sig. Nordiska museet är en gammal byggnad, och det kan finnas insekter i väggarna, och därför har vi fällor som vi går igenom var femte vecka. Att ständigt inspektera montrarna öppnar också våra ögon för förändringar.
– Vi kommer att fortsätta att arbeta med ”Nordbor” så länge den är öppen. På Nordiska museet säger vi ju att utställningen är permanent, men en del av föremålen är så känsliga att de inte kan ställas ut särskilt länge. Därför gör vi en plan för rotation – föremål som ska ut och föremål som ska in. Nordbor är en levande utställning – den kommer aldrig att bli färdig, och det blir inte vi konservatorer heller.
CHIARAS RÅD TILL DIG SOM KÖPER SECOND HAND (ELLER BARA ÄR RÄDD OM DIN GARDEROB)
1. Börja med att dammsuga plaggen rena från hårstrån och damm.
2. Frys dem sedan i en vecka i -30° – eller två veckor i -18°.
3. Tvätta kläderna till sist som materialet kräver (handtvätt, maskintvätt eller kemtvätt) innan du lägger in dem i garderoben.
4. Även torkskåp kan användas skadeangreppsminimering – värmen ska vara minst 60°.
5. Lägg kläder i ull och kashmir som sällan används i plastpåsar som sluter tätt.
6. Förvaras kläder på vinden rekommenderar Chiara plastlådor med lock som går att stänga. Viktigt att de inte fylls så mycket att det kommer in luft, och för att vara riktigt säker på att stänga angrepp ute tejpar Chiara också kanten mellan lock och låda.
