AV CLARA BLOCK HANE
DET ÄR DAGEN FÖRE JULAFTON, lille julafton som det heter i Skåne, och en ung man är på väg till sina föräldrar för att fira jul.
Här på Österlens sydkust, där denna alldeles sanna julsaga utspelar sig längs med den grusväg där min familj och jag bor om somrar och jullov – här är vintrarna hårdare än man kan föreställa sig.
Antingen är det barmark med en vind full av småspik; is, sten och jord som piskas upp från åkrarna i den hårda blåsten. Eller så snöar det, men inte med ett jämnt ljudisolerande täcke. Här blåser tills snön tar stopp, oftast mot en byggnad. Medan den närmaste grannen har barmark i sin trädgård kan ens eget hus på bara några timmar bäddas in i en flera meter hög snövall.
Då kommer man inte ut. Då gäller det att ha mat och reservaggregat. Då är det bara militären som kan snöröja vägen, och någon halvtimme senare kan det vara igensnöat.
”Varför ligger alla hus så nära vägen?” undrar storstadsbor som kommer hit för att leta sommarställe, helst lite avskilt.
Jo, därför att det ibland blir vinter.
Den unge mannen har varit på väg i flera timmar, och ju mer det snöar desto långsammare måste han köra. Men nu är han nästan framme, kör förbi kyrkan och tar vägen söderut med åkrar och vidder på båda sidor, rakt emot havet.
När han svänger in på grusvägen tar det bara några meter innan bilen fastnar. Utan hjälp finns ingen chans att komma loss – det är bara att lämna bilen och pulsa fram i snön, med packning på ryggen och motvind i ansiktet.
Det är inte långt att gå, bara någon kilometer kvar till föräldrarnas hus, men i den här vinden blir man osäker på om man kommer framåt?
Eller bakåt?
SNÖN ÄR TUNG OCH BLÖT, allt är vitt och han är så trött att han skulle behöva lägga sig ner i en snödriva. Men det är ju farligt.
Lite längre fram på höger sida av vägen finns det en bondgård, och i bostadshuset lyser det ljus. Så han går in på gården, bultar på dörren och ett par i övre medelåldern öppnar i den virvlande snön.
Han känner dem inte, vet inte om han någonsin träffat dem, men säger att han inte har någon ork kvar och att han undrar om han får komma in.
”Vad bra att du kom” svarar de. ”Vi har mat och julklappar till dig, för vår son kom inte heller fram.”
Och så kom det sig att en 24-årig man firade jul i en vilt främmande familj, bara 800 meter från sina föräldrars klappar, värme och julmat.
Och så kom det sig att en 24-årig man firade jul i en vilt främmande familj, bara 800 meter från sina föräldrars klappar, värme och julmat.
Vänskap kan uppstå överallt, när som helst, i de mest oväntade lägen.
Kanske är det just det som Nordiska museets & Skansens vänner handlar om – inte bara vänskapen till museerna utan också den som uppstår under våra samtal, kulturaftnar och studiebesök.
Det juliga Artur-numret 2024 handlar ett livsöde som resulterade i oändligt många dockskåp, om tapeternas betydelse, saffran och hur det kom sig att en ovanligt välmeriterad konservator från Sicilien blev chef för Nordiska museets samlingar.
En magisk november & december önskas våra vänner!
