AV CLARA BLOCK HANE
PÅ STRANDVÄGEN står en konstnär och målar akvarell. Det är vinter med snö och skir januarisol – molnen på himlen är så tunna att de silar ljuset som genom en vit spetsgardin.
Vyn är ett sparsamt bebyggt Södra Djurgården. Tegelmuren mot Galärparken löper ännu hela vägen ner till stranden mot Strandvägen, men knappt några hus och inga fordon syns till. Bara längdskidåkare och människor som promenerar i snön.
I skuggan framför huset mitt i bilden ryker det från en eld. Troligen bränner man tegel, för konstverket på omslaget är målat för 125 år sedan, och motivet är bygget av Nordiska museet.
Det otroliga palatset uppfördes i tre delar – först den norra, den som syns i bild. Näst på tur står den södra, och till sist ska mittskeppet med sin höga spira knyta ihop de yttre delarna.
Konstruktionen är densamma som Notre-Dame de Paris, och ingen vet om väggarna är starka nog att bära mittspiran. Hela bygget är djärvt, storslaget och imponerande.
ETT FOTOGRAFI AV konstverket finns utanför Nordiska museets samlingssal, och jag brukar stå där och titta på det ibland, för på något sätt ger det mig hopp.
Dels är det något med årstiden. Snön som döljer ytan och framhäver konturer, som om den hade i uppgift att berätta vad som är viktigt. Känslan att allt är satt på paus, nedfruset och utan förmåga att växa.
I det finns också ett löfte; att allt som ska hända ligger framför oss. Och dels är det bildens motiv – den oerhörda idén att bygga ett museum stort som en katedral och att Artur Hazelius lyckades genomföra den; fick tillgång till marken, hittade finansiärer, donationer av byggmaterial och frivilliga pengainsamlare. Att han inte gav upp trots långa avbrott när pengar och råvaror saknades!
Med det kommer en fråga: Hade Nordiska museet kunnat byggas i vår tid? Hur storslagna är våra planer?Skulle vi i vår tid kunna åstadkomma något liknande?
Ett enkelt svar är nej. I Norge kanske, men i Sverige bygger vi inte museer i den här storleken, eller knappt alls. Kultur kan finansieras offentligt, privat och med biljettintäkter – och alla tre sätten behövs om vi ska ha råd både att bevara de konstarter som finns och också sätta avtryck i framtiden. I alla tider har människor genom att läsa tiden rätt gjort sig stora förmögenheter, men just nu prioriteras lyxkonsumtion framför kultur.
Nordiska museet och Skansen är båda stiftelsemuseer, men beroende av offentliga medel för sina ojämförligt betydelsefulla funktioner i att bevara vårt kulturarv. Trots det har två regeringar inte höjt det statliga anslaget på sju år, vilket med inflationen i praktiken betyder rekordlåga ersättningar för museernas så omvittnade viktiga uppdrag.
Så det komplicerade svaret är också nej, vår tid är inte fattig, tvärtom har vi historiskt unika resurser – men vår tid låter anslaget för bevarandet och driften av kulturarvet syna bort. Så växer inga storslagna planer fram.
RÄTT KALLT ÄR det också för konstnären på Strandvägen vars namn vi inte vet. Akvarellen är signerad ”vH 1900”, och bedömningen är att det betyder att Wilhelm Holmgren (1846–1906) målade den 1900, antagligen i januari, för annars skulle museibygget kommit längre. Wilhelm Holmgren var dekorationsmålare, målade också blomsterstilleben, porträtt och landskap, men en kunnig person säger mig att ”vH” kan stå för Nils von Höpken (1846–1906) – fideikommissarie på Bogesunds slott, militär, fartygskonstruktör och landskapsmålare.
Jag testar att låta ett AI-verktyg avgöra och får då svaret Hjalmar Falk (1856–1938) – en landskapsmålare som ofta hade Strandvägen och andra Stockholms-kajer som motiv. Nog är tekniken och ljuset i hans konst mer lika vår omslagsbild än Holmgrens verk, men vad vet man?
Egentligen bara att efter vinter kommer vår, också för kulturen.
Och visst kan vi uträtta storverk igen.
