Fönsterkonstnären på Skansen (& byggnadsantikvarien som fick honom att tänka om)

Skansens fönstermålare Henrik Lindberg framför Väla skola

Ibland är de helt överens, fönstermålaren och byggnadsantikvarien på Skansen. Men ibland tycker den ene att den andre målar för rakt, att det inte ser ut som att bonddräng gjort jobbet. Möt Henrik Lindberg och Staffan Hansing, som båda älskar fönster och har allt att lära oss om ”husets ögon”.

AV CLARA BLOCK HANE

FÖRSTA GÅNGEN jag träffar Henrik Fönsterkonstnären, vars efternamn egentligen är Lindberg, så blir det rätt pinsamt. I flera år har jag haft dåligt samvete för fönstren på vårt lantställe, och nu har jag ägnat semestern åt att skrapa, knacka kitt, sandpappra, tvätta, tejpa, kitta, måla och släpa stegar. Inte ens när vi gjort utflykter till stranden och till vänner har jag kunnat låta bli att tänka på fönster.

Just den här augustidagen träffar jag på en kollega från Skansen som jag tycker mycket om, och hon föreslår att jag ska sätta mig med henne och hennes lunchsällskap. Han säger att han är Skansens fönstermålare, och fortfarande besatt av fönstermåleri blir jag så glad att det leder till en fysisk reaktion – högerbenet far okontrollerat ut i en hård spark på Henrik Lindbergs smalben. Som om jag brukade sparka folk på smalbenet när de berättar om sina yrken.

Nu är det vinter, Henrik har för länge sedan förlåtit mig (tror jag?) och vi går runt på Skansen för att titta på viktiga fönster. Först inspekterar vi Väla skola, byggd i Västergötland med anledning av folkskolereformen 1842. De vackra vita korsfönstren har Henrik nyligen renoverat under ledning av Staffan Hansing, som är Skansens byggnadsantikvarie och därmed den som säger åt Henrik Lindberg när han målat för rakt.

”Det ska se ut som att en bonddräng som målat” säger Staffan till Henrik, som då måste anstränga sig för att darra på handen. Helt tvärt-emot hur han gjorde när han hade egen firma med specialitet att renovera fönster på Djursholms-villor, vars ägare krävde knivskarp perfektion.

– Fönstren är det viktigaste på ett hus, de är husens ögon, konstaterar Henrik och visar mig sina absoluta favoriter: de färgade, blyinfattade, ”magiska” fönstren på Seglora kyrka, som man måste vara ofattbart försiktig med för att de inte ska gå sönder.

Seglora kyrka från Västergötland, med hennes vackra blyinfattade fönster.

Vi tittar också på Skogaholms herrgård där flyglarnas fasad har målats med råg i färgen i stället för vete enligt instruktioner från Staffan Hansing, och ett särskilt älskat vädringsfönster som hör till Sparbanken i stadskvarteren.

När jag senare ber Staffan Hansing visa sitt favoritfönster hamnar vi i ett knuttimrat hus som kan dateras till första hälften av 1300-talet och hör till Moragården. Det enda ljusinsläppet är en lucka utan glas, bara en hand hög. Fönstrens urmoder, så enkelt det kan bli, och motsatsen till ett annat av de arbeten som Henrik tycker särskilt om.

Staffan Hansing och ”Fönstrens urmoder” från tidigt 1300-tal på Moragården.

FÖNSTERMÅLAREN och byggnadsantikvarien är jämnåriga, födda 1966 respektive 1965. Henrik Lindbergs pappa var glasmästare och hans mamma jobbade med barn. Alla tre sönerna kom att jobba med glas och ram: den äldste som föddes när föräldrarna båda var 17 år blev glasmästare och mellanbrodern blev rammakare. Föräldrarna var från det vi i Stockholm kallar ”norrförort”, och där växte också Henrik upp – och spelade handboll.

– Flera killar i handbollslaget valde målarlinjen, så då ramlade man in där – det var en ren slump.

Staffan Hansing och Henrik Lindberg på Skansen.

Staffan Hansing växte upp i Sundsvall. Mamma var textillärare och pappa ingenjör och konstruktör av betongelement på Skanska i Sundsvall, så ett semesternöje i hans smak var att åka runt och titta på broar och andra betongkonstruktioner. Familjen hade också ett sommarställe i Sörfjärden vid Gnarp i Hälsingland där det pågick ständiga byggprojekt som engagerade föräldrarna och alla de tre barnen.

Efter 4-årig teknisk linje visste Staffan inte vad han skulle göra, och en sysslolös sommar fick han för sig för att renovera ängsladan på tomten i Hälsingland. Så fick han kontakt med Gysinge Centrum för byggnadsvård och utbildade sig till bebyggelseantikvarie i Göteborg.

Henrik Lindberg hade efter något år som lärling startat egen målerifirma bara 22 år gammal. I alla år tyckte han att fönstren var det roligaste, och så småningom grundade han och en kollega den firma som levererade alldeles perfekta fönster till Djursholm med omnejd. När kompanjonen efter 10 år hade fått nog började Henrik 2017 jobba som Skansens fönstermålare. Han tycker fortfarande fönstren är den roligaste uppgift man kan ha – kombinationen av trä, glas och färg.

Sagaliden byggdes som festvåning och sommarpaviljong i empirstil till Burgmans fåfänga – det lantställe som fanns på plats innan Skansen grundades av Artur Hazelius. Nu med nymålad fasad och fönster!

Efter att vi sett nyrenoverade Sagaliden med saffransgul fasad och julröda fönster visar Henrik mig sin verkstad, dit han bär fönsterbågarna han ska renovera. Där finns torkrum och ställningar, en massa färg såklart, och en micro för att kunna värma det under vintern. Om somrarna lägger han det i kylen i lunchrummet, för linolje-kittet är som en pepparkaksdeg – det får varken vara för varmt eller kallt när man jobbar med det. Så nu på vintern har Henrik kittet i en plastpåse nära kroppen för att det ska hålla rätt temperatur.

Innan han börjar jobba tar Henrik en ”rökpaus”.

– När jag var målarlärling rökte alla, och det tog ett tag innan jag kom på vad som gick förlorat – att man tog sig tid att titta på vad man skulle göra innan man satte i gång. Nu börjar jag varje dag med en ”cigg” – även om jag aldrig skulle röka tar jag en stund till att titta och tänka efter.

Sparbanken i stadskvarteren med sitt speciella vädringsfönster.

2019 BLEV Staffan Hansing Skansens byggnadsantikvarie – han tycker fortfarande att det är ett drömjobb. Staffan hade 25 års erfarenhet av byggnadsvård från slott till koja, hade jobbat på Riksantikvarieämbetet, haft byggnadsantikvarisk firma i 20 år och varit handläggande antikvarie på Stadsmuseet. Ändå behövde han sätta sig och plugga igen.

– Här har vi hus från 1300-talet till nutid, från Skåne till Norrbotten, och allt är lokalt förankrat. När man jobbar med Skånegården finns inget som liknar Neder-Kalix-ladan. I Skåne byggde man lera och halm, för det var vad som fanns, och i Norrland byggde man med trä. Teknik, utformning, material – det är två helt olika kulturer, att båda finns i Sverige spelar ingen roll.

Staffan Hansing och Henrik Lindberg vid en av Skogaholms flyglar.

När Henrik berättar om hur ni jobbar tänker jag att du är som en regissör, att du ger hantverkarna skådespelaruppgifter – som att måla som en bonddräng. Hur går det till?

– För våra hantverkare kanske det låter som jag chansar och bara säger något kul, men det ligger alltid byggnadsvårdsteorier och genomgångar av arkiven bakom det jag beslutar. Ska vi visa ett hus som det såg ut på 1800-talet kan vi inte vara duktigare än man var då, så en vanlig anvisning är: ”Var inte så bra”. Det är nästan det svåraste med mitt jobb, för vi har så skickliga hantverkare här på Skansen.

”En vanlig anvisning är: ”Var inte så bra”. Det är nästan det svåraste med mitt jobb, för vi har så skickliga hantverkare här på Skansen.”

– Enklast är att använda det som fanns när huset byggdes – de verktyg, byggmaterial och den färg, tid och kunskap de hade då, men för att hinna med alla våra hus måste vi vara effektiva ibland, till exempel använda motorhandsåg. För oss är en timmerstomme i ett medeltida hus så oerhört värdefull, så om vi måste ta bort trä tar vi så lite som möjligt. Vi kallar det kirurgiska ingrepp, som när en läkare vill ta bort cancer men ingenting annat – och det är inget man kan göra med yxor och släggor.

Trädgårdspaviljongens grönspröjsade veranda.

ÄVEN HENRIK ÄR glad för att Staffan kom till Skansen, även om han ibland inte ens får lov att använda sandpapper utan är hänvisad till pimpsten.

– Innan var det lite mer lösa boliner, vi fick springa runt och släcka lite bränder, men nu finns det en plan. Vi dokumenterar allt vi gör och vad vi bestämmer oss för att inte göra. Det är också bra att han finns här på Skansen, att jag kan bära upp bågarna till honom om jag hittar en färgrest som ingen sett förut. Då är det ju inte säkert att vi har planerat att måla med rätt nyans, att det som vi trodde var originalet verkligen var det.

Går du till honom med ett helt fönster?

– Ja, han är så upptagen så det är bäst att lägga fönstret på hans skrivbord. Det där var lite bökigare förut.

Hur blir det för dig när du har semester – tänker du på fönster då också?

– Ja, och då mår man ju dåligt. Speciellt när man ser vad folk gjort med sina slipmaskiner – de skadar ju både glaset och träet. Slipmaskiner borde man inte få använda utan körkort!

Fönsterkonstnären på Skogaholm!

HENRIKS RÅD TILL OSS FÖNSTERAMATÖRER

•  Ta loss bågen och jobba inomhus, om du kan.

•  Använd inte slipmaskin om du inte är säker på att du behärskar den. Avstå aldrig helt från kloss och

sandpapper.

•  Ta det försiktigt så att du inte repar glaset, och gå bara på där det behövs.

•  Låt kitt som sitter sitta – olja bara på det för längre hållbarhet. Välj linoljefärg även om det tar längre tid för torkning – linoljekitt är mycket lättare att jobba med!

•  Snåla inte när du köper tejp, utan ta UV-beständig fönstertejp.

•  Glöm inte att tvätta glaset innan du kittar, för annars kan kittet släppa.

•  Lägg kittet 2 mm innanför falsen – det är lätt hänt att man lägger kittet så långt ut på glaset så att det syns inomhus, särskilt om man inte tänker på att färgen bygger på. Måla minst 1 mm ut på själva glaset, så får du en förslutning mot fukt och regn.

•  Var snål med färgen – stryk tunt i minst två och helst tre omgångar.

•  Börja inte på för många ställen och tillåt dig att bara gå på där det verkligen behövs. Att bättra på utan att göra en hel fönsterrenovering med avlyfta bågar är ibland den bästa åtgärden!