Krönika: Man vet aldrig vad man lämnar efter sig

AV CLARA BLOCK HANE

Att njuta av vacker utsikt är inte bara bra för själen, det botar också en rad sjukdomar.
Vilka åkommor det gäller är jag just nu inte säker på, men en som trodde på teorin var Oscar II:s livmedikus Fritz Wästfelt (1809–1881). Han lät därför bygga det torn som pryder denna tidnings omslag, och som stod färdigt 1876. Wästfelt döpte det till Belve­dere, vilket fritt översatt från italienska betyder ”vackert att se”.
Passande namn, för som synes är det stiligt att se på och placerat 45 meter över havet i utkanten av en av värld­ens vackraste städer är utsikten fem trappor upp remarkabel. Wästfelts plan var att bygga en hel kuranläggning med bad på området, men hans pengar tog slut och av planerna på kuranläggning blev intet. I stället införlivande Artur Hazelius Belvedere till Skansen och döpte om henne till Bredablick, som ju var Balders boning i den fornnordiska gudasagan. Man vet aldrig vad man lämnar efter sig till omvärlden.

UNDER UNGEFÄR SAMMA tid som Skansen och vi planerat en kulturafton i Bredablick har jag ägnat mig åt att läsa en biografi över Svante Arrhenius, som född bara 50 år senare än Wästfelt hade en helt annan syn på vetenskapen. Arrhenius (1859–1927) var fysiker och en av tre grun­dare av den fysikaliska kemin, Sveriges första nobelpristagare (i kemi), en avgörande rektor för Stockholms högskola (numera universitet), oerhört inflytelserik när det gällde tolkningen av Nobels testamente och vilka som skulle föräras priset, vattenkraftsentreprenör och den som först förstod att koldioxid påverkar jordens temperatur.
Inte minst var han en del av tid då naturvetenskapen på bara några decennier gjorde enastående upptäckter och gav oss helt nya insikter i hur vår värld fungerar från rymden ner i minsta cell. Tiden talade för dem – att upplysningen lagt grunden för kyrkans minskade inflytande och att bättre kommunikationer för både post och människor gjorde att vetenskapsmän i Europa och Nordamerika kunde testa varandras teorier i laboratorier och matematiska beräkningar.

OM NÅGON I FRAMTIDEN läser det här är det kanske bäst att nämna att sedan det förra numret av den här tidningen gavs ut har USA:s president genom både uttalanden och handlingar ställt sig på en rysk diktators sida i ett anfallskrig mot ett europeiskt land. Därtill har han initierat ett tullkrig mot allt från sina närmaste till Kina, U-länder med stor fattigdom och en ö endast bebodd av pingviner. Nedmonteringar av administrationer, minskade medel och för somliga stängda gränser gör att universitet i USA vittnar om en krissituation som är en motsats till den anda som Arrhenius och hans generationskamrater verkade i.
Kanske är det början på en stor depression? Eller på en utveckling som förstärker samarbetet i resten av världen och på sikt ger oss nya möjligheter och utsikter att lösa världsproblemen? Man vet aldrig vad man lämnar efter sig till omvärlden.

DET SOM VI DÄREMOT VET är att vår- & sommarnumret av Artur 2025 innehåller en längre intervju med Sanne Houby-Nielsen, som nu varit styresman för Nordiska museet i 10 år. Därtill handlar det en del om sommardrömmar – trädgårdsdrömmar, skärgårdsdrömmar och konstnärs drömmar. Förutom vår kulturafton ”Med bred blick på Breda­blick ska vi bland annat på heldagsutflykt till Grünewald­villan och Nymans konstnärshem i Saltsjöbaden och till Svindersviks sommarnöje i orörd rokoko.
När jag tänker på det tror jag faktiskt att vacker utsikt kan bota sjukdomar.
Om man bara visste vilka?