”FRAM MED DET! ÖS PÅ!

Hon kom till Nordiska museet med två uppgifter och en egen önskan – att få besökarna att strömma till att samla personalen och att ta sig an den stora berättelsen om Norden. Nu firar Sanne Houby-Nielsen 10 år som styresman och berättar om sin uppväxt, slumpen att hon blev arkeolog och varför hon vill ha så många saker i sina utställningar.

AV CLARA BLOCK HANE

DET ÄR EN OVANLIGT VACKER vårdag precis tio år efter att efter att Sanne Houby-Nielsen blev den femtonde styresmannen för Nordiska museet. Det är också ett år sedan ”Nordbor” hade vernissage – en utställning som arkeologen Sanne Houby-­ Nielsen på sätt och vis haft i sitt huvud under hela sitt yrkesliv, och som blivit den största publiksuccén i museets historia.
För att sammanfatta ”det hele” har vi träffats i foajén utanför hennes kontor, och med är även hunden Sappho, döpt efter den grekiska poeten och van att spendera sina dagar på museet. Vi bestämmer oss för att ta ut Sappho på ett varv runt huset, fastän hunden inte är mycket för promenader utan föredrar när matte kastar bollar att jaga efter.
När man först lyssnar till Sanne Houby-Nielsen kan man tro att hon talar danska, men det är en skandinaviska med många svenska ord och ett danskt uttal. Född som ensambarn i Köpenhamn i en familj som snart flyttade till Falster söder om Själland – en ö känd för sin skönhet med bokskogar, åkermark, höga klinter och en lång sandstrand mot havet. När Sanne var 10 år flyttade man vidare till Fyn, men föräldrarna trivdes inte, utan ville tillbaka till Falster.

I DEN BY VID HAVET där mammans släkt bott i flera generationer lät de bygga ett hus, och för Sanne blev det en ensam tillvaro.
– Falster är min barn dom och mitt riktiga hem, men när vi kom tillbaka hade jag fyllt 13 år och vin- tertid var det helt tomt, så jag hade inget annat val än att sysselsätta mig själv. Jag tyckte om att rida och läste mycket, kanske var jag också präglad av min mammas tungsinne.
På vardagarna cyklade hon in till Katedralskolen i Nykøbing, där hon fick ”en otrolig undervisning”, och där tankarna på att komma ut i världen och att bli någonting började. I Nykøbing kunde man även se amerikansk film, och så uppstod idén att bli filmregissör. Det ledde i sin tur till att hon som 14-åring fick göra prao på en filmskola i Köpenhamn.
– De veckorna var otroligt betydelsefulla för mig, så det försöker jag tänka på här på museet – hur viktigt det är att ta emot praktikanter.
I Sanne Houby-Nielsens släkt fanns en stark bildningstradition, men även entreprenörskap. Hennes morfar var ett av 16 barn till ett skepparpar i Fredrikshavn på Nordjylland, så familjen be­hövde mat på bordet. Morfadern öppnade en klädbutik i Nykøbing Falster med Magasin du Nord i Köpenhamn som förebild, och fick verksamheten att växa med fint renommé. I hans hustrus familj var historien den motsatta – Sannes mormor var uppvuxen på herrgården Eliselund, men hennes far spelade upp hennes mors pengar, och när snart sagt allt gått förlorat måste svärsonen med klädbuti­ken träda in till hjälp.
– Det gör att jag fått med mig vikten av det affärsmässiga. Att driva upp något från ingenting – det har jag hört om sedan jag var barn, konstaterar Sanne Houby-Nielsen, som också ser att det är från sin farfar hon fått sitt intresse för arkitektur. Han har ritat många av de offentliga byggnaderna i staden Haslev mitt på Själland, där hennes föräldrar träffa­des som 17-åringar. De gick båda på Haslev Gymnasium, känt för sitt starka fokus på bildning.
– Min mamma var känslig och mycket intellektuell. Hon skrev sin masteruppsats i engelsk litteraturvetenskap om systrarna Brontë, läste Shakespeare och Chauser på originalspråket. Men hon hade det svårt, för hon levde i en tid med förväntningar som hon inte riktigt klarade av. Hon fick heller inte någon utdelning på sin universi­tets­ utbildning, utan kom att arbeta som läkarsekreterare.

TRE ÅR INNAN HON FÖDDES hade föräldrarna drabbats av en chockartad förlust – två välskapta, fullgångna tvillinggossar dog i samband med förlossningen. Pojkarna fick aldrig fick några namn, och som pra­xis var fick mamman inte se barnen. Man bara tog dem.
– På den tiden förstod man inte vad det innebar, men att hon aldrig fick se dem fick till följd att hon hela sitt liv undrade vad som hänt med dem – om de blev begravda och till slut även om de verkligen var döda. Den ångesten blev värre med åren. Under min uppväxt pratade vi inte om det, så det är först i vuxen ålder som jag har tänkt på hur sorgen efter de storebröder jag aldrig träffade påverkade min barndom.
Sin pappa beskriver hon däremot som en glad, humoristisk och mycket historieintresserad lärare i matematik och biologi. Han levde också längre, gick bort bara för ett år sedan.
– Nu när jag tagit över deras hus och går igenom deras böcker slår det mig hur mycket deras gymnasieutbildning gav dem. De fortsatte att fördjupa sig livet ut och reste mycket, såg på slott, herrgårdar och arkeologiska utgrävningar – Pappa var 30 gånger i Rom och 40 i Venedig. Inte så förvånande alltså att Sanne Houby-Nielsen läste latin på gymnasiet, men att hon blev arkeolog kallar hon ”ett beslut inte så seriöst som man skulle önska”. Sommaren hon var 18 år passade hon barn på ett amerikanskt läger, och dit skickade föräldrarna en katalog från Köpenhamns universitet. På A hittade hon arkeologi, som hon knappt visste vad det var, men hann inte bläddra vidare. Så arkeologi fick det bli. Slumpen visade sig vara en fullträff, särskilt när arkeologi-studenterna i slutet av första läsåret åkte på utgrävning i Israel.
– Då var det kört, jag var helt fast, och efter det åkte jag på utgrävningar varje sommar – till Cypern, Tunisien, i många år till Grekland och till Italien. Jag älskade samarbetet och den internationella miljön!

SEDAN ETT BRA TAG är vi tillbaka från promenaden, placerade vid mötesbordet i styresmannens kontor. Hennes företrädare höll till en trappa ner, i det större rum som nu kallas ”Hazelius-rummet”. Där hänger porträttmålningar av tidigare styresmän, men här är utsikten över Nybroviken bättre, och under skrivbordet står en korg där Sappho snart somnar.
När det gäller berättelsen om livet är Sanne Houby-Nielsen snart färdig med sin sexåriga utbildning på institutionen för antik arkeologi i Köpenhamn. En trappa ner låg institutionen för nordisk arkeologi, och där undervisade svensken Anders Andrén – numera hennes make och professor. En förlovning bröts, och två och ett halvt år senare flyttade paret till Lund. Barnen Rasmus och Sara föddes i början av 1990-talet, under samma tid som deras mor skrev sin doktorsavhandling om barnadödlighet i Aten på 700-talet före Kristus.
Tror du att ämnesvalet hade med din mamma och tvillingbröderna att göra?
– Jo, jag var inte medveten om det då, men det tror jag. Man tänker ju på sådant när man är gravid, särskilt som jag satt med fotografier som visade väldigt fina begravningar av spädbarn. Man la de små barnen i krukor omgivna av föremål. Det fanns tydliga mönster, typen av föremål avgjordes av barnens ålder, och en given fråga var vem som hade arrangerat det hela. Det var ingen tvekan om att det var kvinnorna, och och barngravarna blev en källa till hur man såg på barn och deras död under antiken. Det är jag stolt över, att jag tydligen grundlagt en ny forskningsinriktning i arkeologin kring barn och kvinnor.

MED SIN FÄRSKA DOKTORSAVHANDLING sökte Sanne Houby-Nielsen tjänst på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn och blev chef för avdelningen för avgjutningar. Under studierna hade hon sommarjobbat på Nationalmuseet i Köpenhamn, och hennes utbildning var föremåls- och musei-inriktad. Men nu hade hon små barn, bodde i Lund och Öresundsbron var ännu inte byggd – det var pendling med flygbåt som gällde.
– Ibland sov barnen både när jag gick och när jag kom hem, så jag sökte och fick en forskningstjänst på Lunds universitet, men där kände jag mig isolerad. Utgrävningar är lika museum på det sätt att olika yrkesgrupper arbetar tillsam­mans, och har man varit med om det kan det kännas klaus­trofobiskt i den akademiska världen.
År 2000 hade det utlysts en tjänst som chef för Medelhavsmuseet, känt för sin Egypten-samling och världsberömt för sin Cypern-samling. Dock hade familjen precis renoverat köket hemma i Lund, så Sanne sa inget till sin make, men hon fick jobbet och familjen flyttade till Stockholm.
– Jag hade enorm respekt för museet. Men det hade stora utmaningar och det här var innan man sa att museer är till för sina besökare – man tänkte nog tvärtom. Det som var speciellt för Medelhavsmuseet var Cypern-samlingarna och de egyptiska samlingarna, så jag tog tag i dem. Jag ville få fram mängden, för det är något som antikmuseer ofta plockar bort, och antiken var inte städad! En lärare sa till mig att ”Om du vill förstå antiken måste du ta till Indien” – för precis så myllrande gyttrigt, fullt av liv och dofter var det.
– Man kan inte sätta skarpa gränser mellan olika kulturer vare sig när det gäller religion eller geografi, för de flyter in i varandra. Det har blivit politik i att göra skillnad mellan kristendom och islam, men de lever omlott, och det måste man visa. Det gäller även epokerna – man kan inte säga att här är 400-talet och här är 700-talet före Kristus, för nu som då lever traditioner och föreställningar vidare, liksom att nya och gamla saker används tillsammans. Så idén till utställningen var att allt från magasinet skulle ut för att återskapa den kontexten. ”Fram 
med det! Ös på!”, sa jag. 

Efter fem år blev Houby-Nielsen chef även för Östasiatiska museet. Intervjuad i Svenska Dagbladet beskrev hon förutsättningarna som de bästa tänkbara, men museet hade stora utmaningar. Samlingarna hade tagits ner utan en plan för hur de skulle komma upp igen – museet var tomt och basutställningen skulle byggas med en nästan obefintlig budget. Åter löd parollen ”ös på” – och det blev den stora utställningen ”Mittens rike – kejsartidens Kina”.
– Jag sa att ”sätt inte en tekopp här och en där, utan plocka fram alltihop”! I Kina fanns det vid den här tiden ett slags massproduktion – porslinsugnarna spottade ur sig gods, hundratusentals pjäser, säkert under fruktansvärda arbetsvillkor.
Efter ytterligare fem år blev Houby-Nielsen utsedd till överintendent och myndighetschef för Statens museer för Världskultur, där förutom Medelhavsmuseet och Östasiatiska också Etnografiska och Världskulturmuseet i Göteborg ingår. Alla fyra museerna hade varsin chef, och strategin var fortsatt ”Visa allt, håll inget hemligt”.
Det gällde inte minst för de omtalade utställningarna i Bergrummet på Skeppsholmen som Houby-Nielsen initierade, och som byggde på de världsberömda arkeologiska upptäckterna i ljuset av ny forskning. Experter från universiteteti Oxford, British Museum och The Metropolitan Museum of Art flögs in, och man lånade allt från de kinesiska terracotta-armén till Inka-föremål och afrikanska mästerverk från Nigeria.

SIST UT BLEV ”Staden vid sidenvägen” 2016, men när den hade vernissage fanns Sanne Houby-Nielsen inte längre kvar på Världskulturmuseerna. Efter sammanlagt 15 år hade hon sökt tjänsten som styresman på Nordiska museet.
– Det finns ju en grandios berättelse kring Nordiska museet. Det var någonting med det här slottet, hur makar­na Hazelius tog sig an uppgiften utan föregångare och den stora berättelsen om Norden och Sverige – the grand narrative. Att samla in föremål på det sätt som Hazelius gjorde är likt arkeologin – man tar in allt man hittar och genom att analysera fynden förstår man hur folk levt och tänkt. Synen på etnologin ligger också nära den arkeologiska inriktning som jag står för, med forskning kring kvinnors livsvillkor, synen på barn och barnadödlighet. Nordiska museet var mitt i prick för mig!
När nämnden (styrelsen) för Nordiska museet 2015 ut­ såg Sanne Houby-Nielsen till styresman fick hon två uppgifter med sig; att locka fler besökare och att samla personalen kring en gemensam inriktning.
– Förutom det ville jag berätta om kulturhistoria på ett spännande sätt. Jag ville vara filmregissör och visste att man måste börja med de stora berättelserna, för då kommer folk.

Den nytillträdda styresmannen bestämde sig för att inte förhasta sig, utan att ägna hela det första året åt att lära sig förstå museet och personalen. Samtidigt såg hon luckor att fylla, som att samlandet avstannat och inte fått med de senaste decennierna.
– Det heter Nordiska museet, men museet handlade inte om Norden. Inte ens om Sverige, knappt ens om Stockholm – utan mest om livet i Stockholm för de högre stånden.
Slutsatsen för Sanne Houby-Nielsen blev att hon måste göra som på sina tidigare museer – få ut samlingarna genom föremålen. Ös på!
– På de stora internationella museerna finns utställningar där man alltid kan se faraonernas Egypten eller renässansen, men ingenstans fanns en permanent utställning om Norden – om det inte handlade om vikingarna. Så jag tänkte att det här ÄR Nordiska museet, och det ska bli som ett Metropolitan, Victoria & Albert Museum eller British Museum för Norden, så som det var tänkt.

UNDER HELA VÅRT SAMTAL om museet kommer Sanne Houby-Nielsen att med en arkeologs noggrannhet lyfta fram sina medarbetare och göra det tydligt vem som tackas för vad. Bland annat fanns det under det första året flera personer som arbetade med Nordiska museet som varumärke – det som Houby-Nielsen hellre kallar innehåll. Det fördes också många samtal med de anställda, och till slut blev konklusionen att Nordiska museet måste handla om dig och mig – om att vara människa.
Med inspiration från sina arbetsplatser i Köpenhamn hade Sanne Houby-Nielsen på Världskulturmuseerna lagt kraft på att lyfta fram arkitekturen, skapa bättre ljusförhållanden och tillgänglighet i form av entréer, trappor och hissar. Tıll ambitionen hörde mer lättåtkomliga museibutiker, caféer och bibliotek – som hon menar är alla museers hjärtan. Likadant ville hon göra med Nordiska museet, och därför fick den danska restaureringsarkitekten Lone-Pia Bach i uppdrag att göra en stor genomlysning av huset i syfte att tydliggöra arkitekturen och öka tillgängligheten.
Därtill gällde det att skapa innehåll. 2016 tog Houby-Niel­sen med sig ledningsgruppen till Grönland, och det blev start­ skottet för Arktis – medan isen smälter. På Nationalmuseet i Köpenhamn hade hon studerat bredvid de världsledande grönlandsforskarna. Inspirationen till utställningen om förutsättningarna för livet kring norra polcirkeln kom även från idéhistorikern Sverker Sörlin i Nordiska museets nämnd.
– Jag ville göra en utställning om det som vi alla har gemensamt, och efter att ha pratat med Sverker slog det mig att den största utmaningen i vår tid är det smältande isberget. Det var tack vare honom som ”Arktis” blev av, för initialt var det inte alla som förstod den ganska radikala ändringen av profilen för Nordiska museet. Men den utställningen satte oss på kartan!

Om publikmagneten ”Nordens Paris – NK:s franska damskrädderi 1902–1966” säger hon att ”den kan jag verkligen inte ta credit för”.
– Den dåvarande chefen för Kulturhistoria hade en stark vision. Hon hade gjort Brittisk så in i Norden, som inte riktigt var i den utstakade linjen, men hade ett tydligt budskap om att influenserna utifrån skapar oss. Efter hand tog Susanna Strömquist över arbetet med NK-utställningen, som först var tänkt som ett litet projekt. Jag tyckte att det var en kul idé, men ställde villkoret att det också skulle handla om kvinnorna – både de som använde och de som sydde kläderna.

REDAN DET FÖRSTA ÅRET som styresman hade Sanne Houby-Nielsen för nämnden lagt fram förslaget att få fram samlingarna och skapa ett nytt narrativ om Norden i en permanent utställning. I hennes vision skulle det bli museets ”Vasaskepp”, ett sätt att locka besökare. Tanken var att projektet skulle ta hela den översta våningen i bruk, så det gällde att få nämnden att tillstyrka att de befintliga utställningarna på plan 4 skulle tas ner. I ”Sàpmi” från 2007 var den samiska kulturhistorien inte integrerad, utan visades isolerad och utan kronologi. ”Hem & bostad” från 2014 berättade om hur svenskar bott och möblerat genom tiderna, men rekvisita och autentiska föremål var blandade, och som besökare kunde man inte avgöra vad som var vad.
– Real stories, real objects, real people blev mitt mantra, eftersom trovärdigheten är viktig för mig. Det tog lång tid innan vi fann varandra kring problematik jag såg, men det lyckades till slut, och den processen gjorde att jag kom närmare mina medarbetare.
Som för att förtydliga problemets allvar tar Sanne Houby-Nielsen sats innan hon förklarar hur det på Nordiska museet funnits en armé av kvinnliga inten­denter som har tagit sig runt hela landet för att samla in föremål, ibland på cykel eller snösläde. Att de dessutom skrivit ner vad föremålen använts till är det som skiljer Nordiska museet från alla andra museer i världen.

– Vi vet vem som har ägt föremålet, när det har använts och varför de har betytt något för människorna. Här på Nordiska museet handlar det därför inte bara om stolen, utan också vem som satt på den. Ändå använde man påhittade människors historier – fast än det finns autentiska person­ ers liv väl dokumenterade i våra samlingar.
Det finns en motsägelse i det du säger, för i ”Nordbor” finns ju rekvisita i form av blommor.
– Nej, det är inte rekvisita, det är scenografi som besökarna inte kan blanda ihop med föremålen.

Nästa utmaning bestod i att välja ut vad som skulle visas. Nordiska museet har 1,5 miljoner föremål i sina samlingar och Houby-Nielsen ville visa minst 4 000 av dem. Varför just 4 000?
– Det var en mycket dansk förhandlingsteknik säger Sanne med ett skratt. Jag frågade ”hur många föremål har vi utställda på plan 4 nu, hur många av dem är äkta och hur många är rekvisita?”. Det var det ingen som visste. Man landade i att det var 2 000 totalt, och då tyckte jag att vi kunde dubbla. Sanningen var att jag bara höftade, säger Sanne Houby-Nielsen och ler igen.
– För mig var det också viktigt att vi skulle skapa en utställning om Norden som inte var nationalistisk, eftersom kulturhistoria inte är nationalistisk. Människor har alltid flyttat på sig och vår kultur är i ständig rörelse. Samtidigt skiljer sig vårt levnadssätt så markant från resten av världen, så vad är det som gör oss till nordbor, att vi är de vi är? Jag tycker att det är viktigt att våga närma sig den frågan. Det svåra är inte att hitta på utställningsidén, utan att hålla fast vid den.

EFTERMIDDAGEN HAR NU BLIVIT så sen att solen gått ner. I början av vårt samtal släckte jag lampan över bordet för att få ett vackrare fotoljus, och jag tror att det är för att inte väcka Sappho som ingen av oss tänt den igen. Nu är det så mörkt i rummet att vi knappt ser varandra, och museet är stängt och tomt, men vi har en sak kvar att prata om – framtiden.
Våren 2025 är inte bara Sanne Houby-Nielsens 10-årsjubileum som Nor­diska museets styresman och i maj fyller hon dess­ utom 65 år. Uppgifterna från nämnden och den egna önskan är genomförd. Under Sanne Houby-Nielsens tid har bil­jett­intäkt­erna frånsett under pandemin ökat varje år, och jämfört med året hon tillträdde har de 2024 mångdubblats.

Vad är nästa steg? Hur tänker du framöver, vad drömmer du om?
– Vi har fått så mycket goodwill av ”Nordbor”. Från att ingen pratade om Norden, varken politiskt eller kulturhistoriskt, så gör alla det nu. Hela omvärldssituationen gör att Norden måste gå ihop, och det betyder att plattformen Nordiska museet lyser på ett nytt sätt. Inte på samma som under Hazelius tid, för det är inte skandinav­ is­ men som jag är ute efter, men jag vill att Nordiska museet ska vara ett ankare i förståelsen för vad Norden är och kan bli. Jag vill längre med det nordiska, förklarar Sanne Houby- Nielsen.
Så gör hon en gest mot skyn och tar upp det som jag vet är ett stort problem – att vinden och taket behöver renoveras, att det inte kan dröja och kommer att bli dyrt.
– Jag drömmer om att vi ska få det sista på plats kring byggnaden, att den ska få stråla som den juvel den är.
Och nu vaknar Sappho.