IN I HUSET, UPP I HUSET, RUNT I HUSET

Som fastighetschef på Nordiska museet har han ansvar för två slott, ett sommarnöje och minst tre parker. Uppe i museets mittspira berättar Leif Hed om sin uppväxt, varför han utbildade sig till snickare, hur han lärde sig byggnadsvård på Skansen och om arbetet för att besökarna lättare ska ta sig in, upp och runt i huset på Djurgårdsvägen.

ALLA SOM NÅGONSIN ägt ett hus vet hur det är. Efter den inledande fasen av eufori och djärva planer kommer en växande oro över allt som ska tas om hand. Är det inte taket så är det fasaden, fönstren, grunden eller våtutrymmena – och plötsligt har det gått tio år och det är dags att börja om igen.

Tänk då om huset inte är en stuga eller villa, utan en slottsliknande katedral med tinnar, torn, fasadskulpturer och oändligt många fönster. Och att det faktiskt inte handlar om ett slott utan två – med tillhörande parker – samt ett sommarnöje i orörd rokoko och flera andra hus, varav de flesta är byggnadsminnesmärkta.
Förutom den lilla detaljen att många av dem befinner sig på rejält pendelavstånd.
Hur känns det? undrar jag när Leif Hed besöker Vännernas kansli i det sydöstra tornrummet på Nordiska museet för att bli intervjuad.

– Två slott? Tänker du att det här är ett slott? undrar han förvånat.

Ja, det är ju ingen stuga. Eller villa.

– Nej, det är nog ett slott – det är lätt att gå vilse i, konstaterar Leif Hed och passar på att titta ut över Djurgårdsvägen till Lusthusparken där Wicanderska villan, Grindstugan och Stallet ingår i beståndet.

Därtill ansvarar han för Tyresö slott med stor park och ett flertal hus, sommarnöjet Svindersvik i Nacka och Härkeberga kaplansgård i Enköpings kommun. Tıdigare hade han även hand om Julita gård i Sörmland, men där har Gustaf von Mecklenburg tagit över som fastighetschef.

Tänkte du att ”herregud vad många byggnader jag tagit på mig” när du fick jobbet?

– Nej, så funkar inte jag. De osäkerheter som fanns hos mig handlade om hur mycket personal det var att ta hand om. Personalen är ju det mest nödgande – de kommer alltid först tycker jag. Problem med hus kan man nästan alltid lägga in i planeringen, men personalärenden mår sällan bra av att vänta.

LEIF HED ÄR FÖDD 1960 och uppvuxen i flera Stockholmsförorter. Först i en trång tvåa i Hässelby där föräldrarna och två äldre syskon skulle samsas och när 1960-talets bostadspolitik gav möjligheten flyttade familjen in i en nybyggd lägenhet i Bredäng. I samband med att föräldrarna skildes hamnade Leif och hans mamma till slut i Östberga söder om Söder.

– Det är min uppväxtplats, för det var där allt utspelade sig – både idrotten och alla krig som mina kompisar och jag iscensatte. Då tyckte man att andra världskriget var JÄTTELÄNGE sedan, men när jag föddes var det bara 15 år sedan det tog slut. Det var ju helt färskt. Jag tror att det var någon form av terapi vi höll på med, för våra föräldrar måste ju varit väldigt påverkade av det som hänt. Min kompis och jag gjorde också egna sporttidningar, hittade på lag och skrev referat av fotbollsmatcher vi tänkte ut. Tidningarna hade också tabeller – och det är ett stort intresse som följt med mig i livet.

Så småningom byttes fotbollen ut mot boxning och framåt högstadiet i Brännkyrka hade krigslekarna ersatts av ett intresse för historia och samhällskunskap. Det var också i högstadiet som Leif Hed blev inkallad till SYO-konsulenten som frågade vad han tänkte bli.

– Det där flög över huvudet på mig. Tıll den dagen hade jag aldrig tänkt på vad jag skulle bli – man tänkte inte så i min släkt. Man hade ett jobb att gå till och att försörja sig genom, men det var inte så att man skulle bli någonting. Att välja en akademisk utbildning fanns inte. Pappa läste mycket och var på många sätt intellektuell, men han var också rörmokare. Han sa att jag borde bli snickare, ”då kan du åka jorden runt och kommer att hitta jobb överallt”.

Alltså gick han bygg- och anläggningsteknisk linje med snickarinriktning på gymnasiet och när han var klar fick han jobb på bygge. Själva arbetet tyckte Leif Hed om, men inte stämningen.

– Det var en oskön jargong som jag inte ville vara en del av och heller inte mådde bra av. Jag hade berättat det för min pappa, så en dag kom han med en annons i Dagens Nyheter som han själv tyckte lät kul: ”Stadsteatern söker scentekniker”. Så jag ringde på den.

Stadsteatern låg då vid Norra Bantorget och det nya jobbet visade sig vara en fullträff.

– Det var ett roligt gäng med många speciella typer och en helt annan stämning. Vi hade en stark sammanhållning och efter föreställningarna gick alla ut tillsammans.

Som 25-åring hade Leif Hed blivit pappa, och under en 10-årsperiod föddes fyra barn. Kvälls- och helgpassen på Stadsteatern blev ohållbara, men så dök en ny chans upp. En kollega på Stadsteatern hade börjat jobba på Skansen och det var ”jättekul”. En efter en lockades teaterns snick are över och Leif blev den fjärde att gå till friluftsmuseet.

– Det var verkligen mitt drömjobb! Jag fick arbetsuppgifter på en ny nivå – det var kulturhistoriskt hantverk vi sysslade med. Jag var anställd som timmerman och la om nävertak, spåntak och vedtak. Samtidigt pågick en generationsväxling på Skansen – det gamla gardet gick i pension och blev ersatta av unga hantverkare med nya idéer. Vi var så nyfikna vi som kom, hade alla en stark drivkraft och intresset för byggnadsvård låg i tiden – bort från platonmattor och tillbaka till näver. Det öppnade för samtal som ledde till att vi skapade en byggnadsvårdsutställning i Novilla.

Det byggnadsantikvariska sättet att arbeta hade starkt stöd från ledningen med dåvarande Skansenchefen Eva Nordenson i spetsen. Hon hade en akademisk bakgrund med en doktorsavhandling om 1700-talets fajansmönster, och hade varit intendent på Nationalmuseum och chef för Kulturen i Lund. 1992 efterträddes Nordenson av teatermannen, filmregissören och författaren Hans Alfredson med ett helt annat ledarskap. Idéerna var oändligt många och det mesta skulle genomföras genast.

– Vi tänkte att det här är ju knäppt. Men också galet roligt. Beslutsvägarna var sjukt korta och fokus flyttades från det akademiska till det publika. Hasse tyckte inte om att sitta på möten – han ville bygga föreställningar. Efter tre år var alla helt slut, både han och vi, men jag mådde jättebra av de åren och allt som hände genom honom.

Alfredson efterträddes av Anna-Greta Leijon från Arbetsmiljöverket, tidigare socialdemokratisk minister. Leif Hed menar att det var i och med henne som Skansen gick från att vara en institutionsverksamhet före datorernas tid till att bli en modern och effektiv men kanske lite tråkig­are verksamhet. Efter tio år med Leijon kom John Brattmyhr som varit VD för Folkparkerna. Vid det laget hade Leif Hed blivit chef för hantverkarna, men att vara arbetsledare för sina tidigare kollegor visade sig vara lite knepigt. I början av 2000-talet hade han gått en utbildning för yrkesverksamma på Högskolan på Gotland om restaureringsideologi, byggnadsvårdens relevans och hantverkarens ansvar. Han ville ta kunskaperna vidare och började känna sig klar med Skansen. 2013 sökte han jobb som teknisk förvaltare på Statens Fastighetsverk.

– Att inte ha något personalansvar var fantastiskt skönt i tre års tid. Jag hade frihet att själv lägga upp mina projekt och satsade på de kulturhistoriska pärlorna – för mig är det viktigare att konservera ett rum i Gustav III:s paviljonger än att sätta in en värmefläkt. Att arbeta med Haga, Ulriksdal och Tullgarn var otroligt lärorikt, men så blev jag uppmanad att söka tjänsten som fastighetschef på Nordiska museet och konstigt nog hade jag börjat sakna personal­ansvaret.

Vid det här laget bodde Leif Hed sedan 10 år på Södermalm med sin nuvarande hustru Susanna Stenfelt och deras sammanlagt sex barn. När Leif Hed tillträdde hösten 2016 hade Sanne Houby-Nielsen varit styresman i drygt ett år och i samarbete med arkitekt Lone-Pia Bach tagit fram en generalplan för hur det stora museislottet skulle utvecklas.

– ”In i huset, upp i huset och runt i huset” har varit vår ledstjärna sedan dess. Det handlar om tillgängligheten och att besökarna ska förstå var de är i huset och hur de ska röra sig.

VI HAR NU LÄMNAT Vännernas kansli och tagit hissen till plan 1 för att inspektera den viktigaste insatsen för ”in i huset” – den Västra entrén på museets baksida där besökare som inte kan gå i trappor lättast kommer in. Leif minns vilken tur man hade – öppnandet skedde mitt under pandemin och om man inte redan hade kommit så långt hade projektet behövt stoppas. Nästa stora uppgift var ”upp i huset”, som förkroppsligades av den stora hissen, och ”runt i huset”, där jubileumsbron spelar en avgörande roll – utan den hade inte rullstolsburna kunnat se ”Nordbor”. Intill bron tar vi en mindre hiss upp till en vind som publiken inte når, med en lång korridor med rum efter rum där all möjlig spännande rekvisita och utklädningskläder förvaras. Här har jag varit förut, men nu går vi ytterligare en trappa upp och kommer till något som ser ut som ett stort båthus.

Denna vinterdag är det iskallt, men enligt Leif kan det bli sextio grader varmt om sommaren. Det beror på de stora fönster som ser ut som ett växthus utifrån, och som Leif Hed menar är det mest skriande behovet i hela Nordiska museets fastighetsbestånd.

– Jag är praktiskt lagd och det första man tittar på när man har ansvar för ett hus är taket. Det är allvarligt att vår viktigaste byggnad läcker in från takkonstruktionen, som är uttjänt och behöver bytas ut. Det är inte särskilt komplicerat, men vi befinner oss högst upp i nock på en väldigt hög byggnad. Här behövs både väderskydd och en ställning som gör att vi kan jobba säkert – och det är dyrt.

– Vi måste fortsätta att göra relevanta utställningar, men vi får inte skygga för att vi har en stor underhållsskuld att beta av. Med fem byggnadsminnen har vi mycket att göra framför allt när det gäller fönster och fasader med sandsten som vittrar, och att vår viktigaste byggnad läcker in via taket är väldigt illa.

PÅ GOLVET I DEN MÄRKLIGA hallen finns de lanterniner som syns i taket i Stora hallen och där dagsljuset brukade stråla in, men som sedan många år är förtäckta med svart plast. Jag inser att vi lätt skulle kunna rycka bort det så att besökarna i Stora hallen fick se ljuset flöda in. Skulle de inte bli både förvånade och glada av det? Leif Hed skrattar åt idén, men säger bestämt nej.

– Vi är många som skulle vilja ha in mer dagsljus, men det vill varken konservator­ er­ na eftersom många föremål är ljuskänsliga, eller utställningsproducenterna eftersom de tycker om ljusin­ stal­ la­ tio­ ner. Ändå är det en enorm skillnad mot när jag började för snart 10 år sedan.

På vilket sätt?

– Ja, bara det att det stora fönstret ovanför entrén var helt förtäckt. Utifrån kändes byggnaden helt stängd – man fick en ”det är ingen hemma-känsla”. Sanne Houby-Nielsens mål har hela tiden varit att utöka de publika ytorna och vi har öppnat museet både digitalt, fysiskt och just när det gäller dagsljus. Känslan internt är att vi är offensiva på ett sätt som vi inte varit tidigare; att vi syns, att vi gjort intressanta utställningar och har en verksamhet som gör oss relevanta. Det har Sanne hela tiden sagt att vi ska vara, men nu tycker jag verkligen att det har blivit så.

Efter att ha imponerats av de nedmonterade kakelugnar som förvaras här uppe på vinden (och vars tyngd enligt Leif kommit att bli en del av konstruktionen) tar vi oss över till mittenpartiet, den del av museet som byggdes sist. Här går vi upp för ytterligare trappor upp till mittspirans tornrum, där Leif Hed öppnar dörren ut till den balkong som omger tornrummet i 360 grader.

Himlen är lite grå just idag, men utsikten är obeskrivlig. Så intagande att det känns som att vi flyger över stan.