AV CLARA BLOCK HANE
VILKEN KATASTROF de är – lata, obildade, okunniga och opraktiska. Så har man tyckt om den yngre generationen i alla tider, varpå det visar sig att de unga som vuxna blir minst lika dugliga, om inte dugligare än sina föräldrar och farföräldrar.
Fast det var ju då, och det är nu vi har 2010-talisterna.
När de äldsta av dem föddes hade den smarta mobilen hamnat i var mans ficka. Knappt hade de lärt sig gå innan föräldrarna gav dem mobilen med ett spel eller en film så fort en väntan uppstod: på bussen, i bilen, på flyget, i livsmedelsaffären, på släktmiddagen … eller faktiskt under vilken måltid som helst.
Medan de ännu gick på förskolan lockade friskolor med en egen laptop till varje elev, och lagom till att de började ettan genomfördes digitaliseringen av skolan. Nu skulle lågstadieelever använda tangentbord innan de lärt sig att skriva med penna, söka på nätet innan de hittat till biblioteket, ladda ner bilder på elefanter innan de provat att rita en. Datorer kostar, liksom programlicenser, så för varje år blev det mindre skolpeng kvar till läroböcker, speciallärare och fritidspersonal.
Samma år som de yngsta tiotalisterna föddes skulle till och med förskolan utbilda i digital kompetens. Så kom pandemin, och vad skulle föräldrar som behövde ha digitala möten samtidigt som ungarna måste vara hemma vid minsta snuva göra? Stoppa en surfplatta i handen på älsklingen.
MEN SEDAN VÄNDE det. Lärare larmade om elever som inte kan skriva för hand, inte vet var ord börjar och slutar eller hur ordmellanrum används, inte kan stava utan rättstavningsprogram, och som på grund av bristande läsförståelse och tålamod inte kan läsa en bok. Plötsligt fanns det elever som fick alla fel på matteprov för att de inte kan ställa upp ett tal för hand och barn som trots att de inte harmotoriska svårigheter inte kan använda en sax.
Tanken med digitaliseringen av skolan var god – barn i datorlösa hem skulle inte hamna på utanför, IT-kompetens skulle inte vara en klassfråga. Så blev i stället förmå-gan att använda handen för kanske första gången i världshistorien en klassfråga.
Med 2020-talisterna blir det andra bullar, sägs det, för deras föräldrar vet allt om skärmberoende och hjärntrötthet, samt att förskolans dataundervisning är indragen. För tio-talisterna är det däremot kört, barndomen går inte att ta om. Men vem vet, Sverige kanske får ett gigantiskt digitalt försprång när dessa datagenier kommer ut i arbetslivet?
Och larmen till trots: de flesta tiotalister kan både läsa, skriva, klippa med sax och ställa upp avancerade mattetal.
JUST NU GENONGÅR Skansen en stor satsning på framtiden. Den innebär en större omorganisering, och som alla som kan sin svenska poesi vet: det gör ont när knoppar brister. Balansen på Skansen handlar om att behålla friluftsparkens särart och samtidigt rusta den för dagens och fram tidens besökare, deras preferenser och behov. Vi är många som älskar den speciella blandningen av vackra gamla landskapshus, levande djur i alla storlekar, kunnigt hantverk, dedikerat berättande, sköna trädgårdar, betagande utsikt, god mat och medryckande musik för en publik i alla åldrar.
Högkvalitativt, generöst och aldrig snobbigt, men ändå är det inte givet att en grupp som vant sig vid omedelbara effekter tycker att Skansens fäbod ar är lockande. För det är ju som det är: framtiden kan man aldrig bromsa, bara försöka putta åt ett håll man tror vore bra.
Och ja, de är annorlunda än alla andra – de rara, fina, nyfikna, djärvt initiativtagande och underbart unika tiotalisterna.
