AV CLARA BLOCK HANE
”Var man på sin plats” lyder ett gammalt uttryck som vill få sagt att bonddrängar, arbetare och tjänstefolk ska hålla sig till sin plats i hierarkin, inte göra sig för stora drömmar – ”skomakare bliv vid din läst”. Ovanför dem ett mellanskikt som kan ställa krav och domdera, bestämma var skåpet ska stå, men bara till en viss gräns. Och så överst de beslutande på toppen, de som verkligen kan få som de vill – detta är människornas ordning och har varit så länge vi har historiska källor.
Om man inte har stigit ombord på ett skepp som råkat ut för en plötslig storm. Det är mitt ute på Atlanten eller kanske Gotland runt, regnet piskar, vågorna slår och båten kränger. ”VAR MAN PÅ SIN PLATS” ryter kaptenen och så störtar mannarna (varav några kanske kvinnor) till sina platser. Rycker tag i tampar, åror, segel, roder eller vad som står till buds – och kämpar ihärdigt med sin specifika uppgift tills skutan seglar sig säker ut ur stormbyarna. Så kan man också förstå ett ”var man på sin plats”, men för mig för ett år sedan fick jag höra en sann historia som fått mig att tänka på uttrycket på ett annat sätt.
Här ges inte tid för att rådgöra med anhöriga, operationen måste ske genast och utan betänketid, och skadorna är ofta fula.
Nu befinner vi oss på en akutmottagning i en mellanstor stad i södra Sverige. Hit till akuten kommer patienter som borde gått till vårdcentralen eller stannat hemma med febernedsättande, men också människor som har svårt att andas, vars hjärtan inte slår som de ska eller som råkat ut för en livshotande olycka. På just den här akuten har man anställt en ny narkossjuksköterska, vars uppgift bland annat är att lugna och förbereda patienter inför akuta operationer. Här ges inte tid för att rådgöra med anhöriga, operationen måste ske genast och utan betänketid, och skadorna är ofta fula. Det hänger på narkossjuksköterskan att lugna patienterna, att uppföra sig som om att det som hänt inte är värre än ett skrubbsår. Men hon är för känslig för sin uppgift, blir illa berörd och även om det inte är meningen överför hon sin oro till patienterna. Så illa är det att överläkaren konstaterar att den här anställningen måste avslutas. Faktiskt är det mer bråttom än så – den nya narkossjuksköterskan måste omedelbart bort från patienterna.
Som en panikåtgärd beordrar överläkaren henne att istället göra personalschemat.
En akutmottagning bemannas 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, röd dag som vardag, och här arbetar människor i alla åldrar och familjekonstellationer. Somliga har barn och vill bara arbeta kontorstid, gärna tidiga morgnar. Andra föredrar helger och ob-tillägg, har inget emot att ta sig an nätterna. Några trötta i kroppen och klarar inte övertid, andra har kostnader att täcka och önskar fler timmar. Narkossjuksköterskan tar sig tid att höra efter hur var och en helst vill ha det, och sedan gör hon schemat.
Då konstaterar jag att ”det finns en tjänst som passar dig, bara inte just den här”
Effekten visar sig omedelbart. Medarbetarna är inte bara nöjda och tacksamma med det nya schemat – de mår bättre. Sjukfrånvaron sjunker och när någon ändå blir sjuk har kollegorna kraft att hoppa in. Vikarie-kostnaderna minskar, personalen säger inte upp sig och äntligen går budgeten ihop. Eftersom narkossjuksköterskans känslighet och förmåga att se andra människor nu är en fördel och inte en nackdel. Under det senaste året har jag ofta tänkt på henne, inte minst när jag stött på någon som gör ett dåligt jobb. Då konstaterar jag att ”det finns en tjänst som passar dig, bara inte just den här”. Så slipper jag bli irriterad och känner mig i stället ömsint, för det är ju så det helst ska vara – var man på sin plats.
I dagarna är det tre år sedan som jag tillträdde som verk sam hetschef för Nordiska museets & Skansens vänner. Det känns som nyss och en evighet sedan, särskilt när jag tänker på hur många givande kulturaftnar, utflykter och årsmöten som hunnits med sedan dess.
Välkommen till ännu en höst med evenemang i uppgift att berika tillvaron och kunskapen om var vi kommer ifrån.
