AV CLARA BLOCK HANE
Sommaren har för mig alltid till stor del handlat om läsning. Ofta har den varit helt oplanerad; klassiker blandade med ny litteratur och böcker jag råkat dra ur en bokhylla, hemma eller på bibliotek. Ibland har jag gett mig själv ett sommartema; ett visst författarskap eller litteratur från ett särskilt geografiskt område, men aldrig har jag läst så strikt som under sommaren som gick.
Jag hade fått anledning att läsa stora mängder historia, allt från tjocka samlingsvolymer om hundratals år, verk om specifika händelser och lösa blad av rättegångsprotokoll, dagböcker och folkräkningar. Förstås ville jag dela med mig det jag läste om till min familj. Bland annat fastnade jag för hur den lutherska ortodoxins närläsning av Bibeln ledde till nya, oresonligt hårda lagar med så många dödsstraff att de måste fastställas eller mildras av hovrätter – där man inte bara förväntades följa lagen utan också sitt av Gud givna förnuft. Men jag märkte att det suckades och himlandes med ögonen när jag berättade.
Kanske finns det en gräns för hur mycket historia en person kan läsa utan att hamna i ett parallellt universum, och jag hade i så fall passerat den gränsen med råge.
SÅ BLEV DET HÖST, vinter och en allt större oro i världen. Dåliga tider verkade alla vara överens om, men jag fick allt svårare att hålla med. Jämfört med århundranden av svält, barnadödlighet, förtryck och straff som att brännas på bål är väl snarast slutsatsen att vi lever i en exceptionellt komfortabel tid? Kanske finns det en gräns för hur mycket historia en person kan läsa utan att hamna i ett parallellt universum, och jag hade i så fall passerat den gränsen med råge.
Medan detta nummer av Artur snickrades ihop kom nyheten om att de statliga Världskulturmuseerna troligen måste stänga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Krigen som pågår i Ukraina, i Sudan och i Mellanöstern spränger inte bara människor i bitar, utan också ett oersättligt världskulturarv. Det gör inte de unika samlingarna på Medelhavsmuseet mer ersättliga, utan tvärtom. Liksom att det faktum att Kina håller på att utvecklas till världens viktigaste marknad inte gör vår förståelse för den östasiatiska kulturen mindre angelägen. Men nu har vi alltså blivit så fattiga i Sverige att vi måste stänga museer.
Medan tjänstemän och politiker skyller på varandra riskerar de att krossa våra kulturinstitutioner – inte med bomber, men med illa genomtänkta beslut och regelverk.
KULTUREN MÅSTE BÄRA SIG SJÄLV heter det, men problemet för de två museerna är inte för få besökare, utan att Statens Fastighetsverk (SFV) höjer hyrorna för Världskulturmuseerna med cirka 57 %. Det känns igen – institutioner som Nationalmuseum, Moderna museet och Musikaliska akademien har vittnat om hur skenande hyror omöjliggör en intressant verksamhet, vilket ju är förutsättningen för att kulturen ska kunna bära sig själv.
”Tillsammans tar vi hand om Sveriges kulturarv” och ”Vi förvaltar historien om Sverige” lyder SFV:s deviser, men årsredovisningen visar en vinst på 860 miljoner kronor trots att det avkastningskrav som SFV har är knappt 160 miljoner kronor. Det beror på att man följer politikernas direktiv: ”Vi får inte subventionera verksamheter utan vi har i uppgift att sätta en marknadsmässig hyresnivå” säger Ellinor Magnusson, fastighetsdirektör vid SFV.
Ändå undrar man: hur ser egentligen marknadshyrorna ut när fastighetsmarknaden gungar avbutiksnedläggningar och att företag minskar sina kontorslokaler till förmån för distansarbete? Och vilka företag skulle vara beredda att hyra Nationalmuseum om Nationalmuseum inte själva gör det? Är det säkert att marknadspriset stigit med 57 % – kanske har de i själva verket sjunkit?
Medan tjänstemän och politiker skyller på varandra riskerar de att krossa våra kulturinstitutioner – inte med bomber, men med illa genomtänkta beslut och regelverk.
Så frågan är: var tog det gudomliga förnuftet vägen?
