AV MELINDA LINDHOLM STIERNQUIST
EN BLÅ SKURHINK står på golvet. Den ska strax användas för att rengöra stora glasmontrar som ska fyllas med redskap, tyger och plagg.Nu i början av juni 2026 är den nordöstra delen av Nordiska museets tredje våning ännu en byggarbetsplats, men i januari ska museets nästa stora utställning Trådar visas här. Den kommer att berätta om den röda tråd en mellan antikens kvinnokunskap och det textila hantverket i Norden.
Initiativet kommer från styresmannen Sanne Houby-Nielsen, docent i arkeologi med inriktning på kvinnans roll i antiken, vars specialkunskaper kom mer väl till pass. Ulla-Karin Warberg står för innehållet tillsammans med flera av museets andra intendenter, styresmannen och externa forskare. Tıll utställningen ges också en illustrerad bok med fördjupande texter ut på svenska och engelska.
Ylva Lewenhaupt är producent för bygget av Trådar, och till sin hjälp har hon utställningsassistent Alva Palmgren och Peter Dans, byggledare och chef för verkstadsenheten. För Arturs läsare ger de en inblick i arbetet med den kommande utställningen.
Vi tar det från början. Genom den för Nordiska museets formspråk karakteristiska portalen kliver besökaren in i utställningen. Portalen kommer att kläs in med fibrer från ull och lin, för att på så vis representera Trådars kronologi, som börjar i fibrer och avslutas i färdig textil. Bland det första besökaren möter är mycket speciell 2 500 år gammal oljeflaska (Lekythos) från antikens Grekland som lånas in av The Metropolitan Museum of Art i New York. Flaskan i svartfigurig terrakotta är tillskriven Amasis-målaren, och dekoren visar kvinnors arbete med ullberedning. En särskild vävstol, kallad varptyngd eller upprättstående vävstol, är detaljerat avbildad. Så vittnar oljeflaskan om en gemensam kvinnokunskap som sträcker sig från Medelhavet till länderna i norra Europa, för just denna typ av vävstol används faktiskt fortfarande i Norden.
Utöver vasen kommer det fyllas på med andra föremål från antikens Grekland – målade vaser, kannor och bägare samt redskap för spinning och vävning. Montrarna har tidigare använts i andra utställningar, senast i Smycken, 2012–2022, och för att säkerställa att de fortfarande är fullkomligt riktigt täta har man utfört ett röktest; fyllt dem med rök så att de blivit alldeles svarta inuti för att upptäcka eventuella lufthål. Därför kommer en påtaglig röklukt ut i rummet när Peter Dans öppnar monterdörren. Ylva Lewenhaupt tar tillfället i akt och synar en utställningstext som är kvar från smyckeutställningen. Den ska ju bort, konstaterar hon, och börjar riva. Arbetet är i en sista slutspurt, här finns ingen tid att förlora!
En hel del kvarstår – bland annat att bygga sparksocklar som ska se till att besökare inte av misstag kommer åt en monter så att larmet aktiveras. För att inte skada museiföremålen ställs höga krav på ett jämnt klimat – det får varken bli för varmt, kallt, fuktigt eller torrt i montrarna. Man räknar med att varje person avger 100 watt, vilket ökar värmen i lokalen, och temperaturen inne i montern måste vara jämn oavsett om det är 15 eller 150 besökare i utställningen. Att garantera ett säkert klimatsystem är inte bara viktigt för den egna samlingen, utan också en förutsättning för att ta emot inlånade föremål från andra museer.
SEDAN I FEBRUARI har Peter Dans och ett arbetslag på tio personer arbetat med att färdigställa rummet. Arbetet kan liknas vid en arkeologisk utgrävning – flera generationer av utställningsbyggen kommer fram. Golvet har jämnats ut och nya mattor har lagts in, och väggarna har målats om. Medan Ylva, Alva och Peter visar runt i utställningen anländer Nevaedo Acevedo, Marcio Villares och Jhonatan Miñango, som börjar dammsuga golvet och putsa monterglasen. Arbetet med Trådar sker otvivelaktigt konstant, och parallellt för olika arbetsgrupper. Innan semestrarna drar i gång i juli ska rummet stå färdigt för att sedan acklimatiseras under en månads tid, men varje dag uppstår nya utmaningar som kräver sina lösningar och det är mycketsom ska bli klart innan dess. Installationen är planerad tillseptember, men arbetet med att förbereda föremålen har pågått i flera månader. Föremålslogistiker och konservatorer har plockat fram, transporterat, besiktigat, monterat och förberett föremål för installation.
I Trådar kommer nio kortare filmer visas för att ge ett samtida perspektiv till den kultur historiska utställningen. Alva Palmgren har intervjuat personer och grupper som är verksamma inom ull-, lin- och garnproduktion i hela Norden, bland annat på Grönland, i Nordnorge, i Hälsingland och på Gotland. Filmerna kommer att visas på tre skärmar som fästs på bågformade väggar. Nu utgörs de av metallstänger som monterats från golv till tak, men när Alva beskriver planerna blir det fullt möjligt att se visionen framför sig.
För utställningens visuella gestaltning står textilkonstnären och formgivaren Marcia Harvey Isaksson. Hon har skapat draperier av bronsfärgade kedjor som liknar en väv och ska draperas ovanpå de tyger som nu hänger längs väggarna. Det kommer även att fungera som rumsindelare.
TRE STORA MONTRAR utgör utställningens ryggrad, och de har varsitt tema. Den första fokuserar, likt den antika vasen, på beredningsprocessen från fiber till vävt tyg. Den andra behandlar textilers symboliska värde, särskilt i för hållande till hur textilier traditionellt används för att etablera ett äktenskap och bygga ett hem. I den sista stora montern kommer exempel på textila föremål från Nordiska museets samlingar visas. En av höjdpunkterna blir ullkjolen från Stora Tuna, känd som Nordiska museets första inventarieföremål. Den läsare som kan historien bakom museets tillkomst minns att det började med Artur och Sofi Hazelius resa till Dalarna, och att ullskjolen var det första föremål de samlade in. Här i den tredje montern visas Korsnäströjan och en samisk rana, ett täcke som vävs med samma typ av vävstol som visas på den antika oljeflaskan.
Vid Trådars blivande utgång kikar Ylva, Alva och Peter ut genom tre hål på något som ska bli en monterfront. I just denna monter ska föremål med koppling till folktro, sagor och myter visas upp. En är Trollstocken – ett vedklabbeliknande föremål som fyllts med magiska ting och stoppats i en ladugårdsvägg för att skydda gårdens folk och fä.
Utställningen avslutas med en lappad och lagad skjorta, för att lyfta ett hållbarhetsperspektiv på textil och lyfta blicken mot framtiden. Utgången blir liksom ingången en portal, klädd i samtida textilkonstverk av både textilkonstnärer och hobbykreatörer. Den blir en brygga in till samtiden och framtiden som på sikt kommer att knyta an till den planerade fortsättningen på Trådar.
Och med den knyts utställningen ihop – besökaren går in genom en portal klädd av fibrer och ut genom de färdiga textila verken.
